En liten berättelse från det Stora stafettåret

Från slott till domkyrka är ett litet arrangemang av och med några hurtiga linköpingsorienterare som Jerk känner sen sin tid i staden, med smak för stafettorientering av den gamla skolan. Ingen arena, inga storbildsskärmar, inga tv-kontroller. Tio raka sträckor genom skog och kulturmark, från en ort till en annan; denna gång från Vinäs slott till Linköping med sin domkyrka. En ”[b]ra motpol till den kommersiella och medievänliga orienteringen”, med ord lånade från den nöjde deltagaren O. Carlborg.

Med Tiomila ännu ett par månader bort ”tjuvstartade” Centrum sin satsning Stora stafettåret 2015. Vad passade väl bättre än att öppna lite lagom ambitiöst med en budkavle av klassiskt snitt? Tro nu inte att det rörde sig om ett stockkonservativt eller teknikfientligt arrangemang, nejdå – tvärtom! Förutom att växlingstiderna registrerades direkt på nätet skulle det gå att följa löparnas framfart via GPS i kombination med WinSplits-gurun Mats Troengs senaste skapelse, mobilappen LiveLox (under utveckling).

De tio medlemmarna i Centrums lag anländer basen, ”Casa Falconetti” i Norrby strax söder om Åtvidaberg (Falkens föräldrahem), under fredagskvällen och före läggdags görs en genomgång av den något svajande logistikplaneringen för tävlingsdagen. Med ett skålpund vardera av bävan och förtröstan i hjärtat inför den förestående operationen, kryper alla i sinom tid till kojs…

Klockan 6:00 på tävlingsdagens morgon är de tre som ska springa de inledande sträckorna – Jerk, Henke P och Oskar G – samlade kring frukostbordet, plus Ågren som på eget bevåg ska följa med och åse starten och de tidiga växlingarna. Omkring 6:30 har rutorna på Saras bil Spöket skrapats rena från nattfrost och kvartetten lämnar basen vari de övriga ännu ett tag får njuta av sovmorgonens fröjd. Trekvart senare kör de förbi Vinäs, beläget vid sjön Rammen långt ner i Uknadalen. Själva frälsegodset Vinäs slott är en klar besvikelse, det spanas förgäves efter tinnar och torn men där finns bara ett bistert kantigt stenhus att skåda, halvt skymt bakom en lada …

Väl framme vid startplatsen har blott ett par andra lag kommit dit före Centrum, men en kort stund senare kryllar det med ens av fordon och folk kring den anonyma avtagsväg där stafetten startar på bortre sidan vägbommen. Centrumfanan reses och vajar ensamt över de församlade; kategorin bästa tifo verkar kunna tas hem utan konkurrens! Ända tills några vettlösa O-huliganer i ett desperat motdrag tänder en liten lövbrasa, som väl ska gå för bengal …

Arrangörerna håller en kort genomgång av tävlingens upplägg som innebär att det mesta är upp till respektive lag att lösa efterhand, åtminstone under stafettens senare del när fältet spritts ut. I startfältet återfinns, naturligt nog, mestadels vänner och bekanta till arrangörerna. LOK har två lag varav arrangörerna P. Carlborg och J. Persson själva ingår i det ena. Ärla IF bidrar med ett starkt lag, liksom OK Denseln. Ett par ytterligare lag utgörs av löst folk från Linköpings Universitet, där det visst finns studentkorridorer reserverade för orienterare(!).

Utan vidare krusiduller går startsignalen! Jerk är startman för Centrum. Formen är oklar efter en vinter fylld av småskador och sjukdom, men han är som alltid taggad inför uppgiften för detta är ändå det han älskar att göra! Bortom Ukna by ska han så småningom växla till Henke P. Klungan rusar iväg uppåt skogsvägen och försvinner kvickt ur sikte.

Spöket avgår genast mot första växeln. Väl där blir det en stunds väntan i morgonkylan, som av somliga utnyttjas till att grilla korv och dricka termoskaffe, innan Denselns startman uppenbarar sig i knapp ledning före LOK:s ena lag! Under de följande tio minuterna växlar de flesta lagen och så kommer även Jerk sättande ur skogens bryn. Han får bära centrumfanan sista biten till växling. Tio minuter efter täten och klar kontakt med övriga fältet är inte illa pinkat! Tullinges och Centrums evighetsmaskin HP har skapliga förutsättningar att förvalta när han ger sig ut på stafettens, enligt förhandsinformationen, tuffaste sträcka.

Mot Falerum rullar vi övriga tre, och en bit öster om orten stannar vi i ett skogsparti som verkligen visar sig från sin bästa sida i ljuset från den ännu stigande solen. Den lilla skaran av orienterare i vägkanten drar till sig nyfikna blickar från en förvånansvärt strid ström av förbipasserande lokalbor(?). Är det släpkärreträff i Hannäs, månne? Ingen vet. Men vad vi vet är att här ska Oskar G ta över efter HP. De ledande lagen kommer in för växling, med LOK 1 nu före Denseln fast avståndet är litet. När HP och en annan löpare samfällt dyker upp i skogsslänten en stund senare har alla lag utom ett passerat växeln och Oskar får gå ut i sällskap med två löpare till. Ska det bli klunglöpning på tredjesträckan, eller kommer svärmorsdrömmen från Boxholm rycka sönder den lilla eftertruppen? Ingen lyckas få LiveLox-betan att fungera ordentligt så vi svävar i ovisshet tills vi får svaret uppe vid Gärdserums kyrka. Vi andra beger oss utan dröjsmål dit på motordrivet vis!

Gärdserums socken hör historiskt till Tjustbygden, men området är numer inlemmat i Åtvidabergs kommun. Här ska den rödsvarta Falken ta vid, och flyga fram på den stafettsträcka vars slutpunkt återfinns blott ett stenkast från själva Casa Falconetti. Så är det tänkt, åtminstone. Falken besväras av en viss nervositet, då han känner pressen av att ha hemmaterräng för fötter, liksom av att tävla på sträckan mot sin bror. Ska nervdallret påverka flygförmågan?

Tätlagen passerar, medan vår väntan varar ännu någon tid – en halvtimme? Ingen har riktigt koll på klockan, fast HP ser till att växlingstiderna registreras via mobilen. Otåligt spejar vi nedåt vägen mellan åkrarna som leder fram till växlingsplatsen, där de inkommande löparna skymtas redan på långt håll. Det blir så att istället för en reell växling löpare till löpare, får Falken sticka ut samtidigt med näst sista laget vid deras växling. Förvisso är det på håret, då Oskar G kommer till växeln bara minuten efter att Falken flugit sin kos. Regeln är i varje fall införd av arrangörerna för att undvika att stafetten ska ta mer än den ljusa delen av dagen i anspråk. I fortsättningen kommer det oundvikligen att vara samma visa vid varje växel för vår del.

Falken får först springa ett gott stycke längs bilvägen för att korsa Tjustbanans räls på ett säkert ställe. Spöket passerar honom med uppmuntrande tillrop och tutningar, samtidigt som centrumfanan höjs mot skyn genom en sidoruta. Bilen rullar kort därefter in till Casa Falconetti, där varmdusch finns att tillgå och Falkens ömma moder serverar sopplunch. Hela laget utom hemmasonen själv är för en kort stund samlade och reder ut hur den fortsatta transportapparaten ska fungera.

Moa står på tur att springa, den femte sträckan som eventuellt är lite mera tekniskt utmanande då den är dragen genom det kuperade och detaljrika område som kallas Kyrkbergen. Området är mycket detaljrikt, men det kommer väl inte framgå av den automatgenererade kartan? Informationen i PM om sträckans karaktär är knapphändig. Moa verkar inte oroa sig onödigt mycket då hon beger sig bort till den närbelägna växlingsplatsen.

Växel 5 är vid Södra Botorp. Här har OK Eken sin klubbstuga, pittoreskt belägen vid stranden av Övre Virken, en av alla småsjöar i den här landsdelen. Klubbstugan skulle varit tillgänglig för ombyte och matrast, men det är den nu dessvärre inte. I samband med starten av ”Lilla kavlen”, som omfattar de fem återstående sträckorna och har lockat två lag, blir det också omstart för lagen i den stora stafetten. Sara får därmed ge sig ut på sjätte sträckan i en liten masstart med kanske halvdussinet andra löpare.

Strandängen töms raskt på folk, kvar blir bara fyra centrumiter och två personer från det andra laget som även de har en löpare kvar på banan. Efter en stund som ägnats åt nyfiken inspektion av den Tesla (dyrbar elbil) som står parkerad i leran dyker ägaren till objektet i fråga upp, som sprungit sträcka 5 för LOK 2. Att ha en Tesla som tjänstebil är mycket förmånligt, är kontentan av därpå följande konversation. Ytterligare en stund senare dyker så Moa upp och får defilera en kort bit med fanan innan vi packar ihop oss i fordonen och fortsätter färden mot Linköping.

Mormorsgruvan nästa, ett enligt hörsägen sevärt ställe strax väster om Åtvid och en del av Närstads gamla gruvfält där det tidigare i historien bröts koppar. Nu tjänar det alltså istället som växlingsplats, en nog så viktig användning kan en tycka, och Anders H vankar otåligt i eftermiddagssolen. Till slut skymtas en löpare i den slingrande backen upp till Mormorsgruvans P-plats. Det är inte Sara men det blir likväl det förlösande ögonblicket för ”Handers”. Han får sticka iväg. Framför sig har han en sträcka om 5 km (kavlens kortaste) upp till sjön Nåtvin.

Anders tar god på sig i skogen, och Ågren får lov att ta några extra uppvärmningsvändor i vägkanten, men vad gör väl det en skön eftermiddag som denna? Från växlingsplatsen just öster om Nåtvin sätter Ågren i alla fall av, ut på den åttande sträckan. Om denna strapats finns att läsa i Kartburken.

Helena går ut på nionde och näst sista sträckan (6,0 km) ackompanjerad av den outtröttliga Moa. De lämnar Hovetorps sluss i ännu en omstart omkring 50 minuter innan Ågren når dit. Striden om placeringarna i botten lever faktiskt än! Och ännu är himlen ljus. Oron för att pannlampor skulle behövas på de avslutande sträckorna visar sig obefogad, tack och lov.

Sista växlingsplatsen är på vägen mot Styvinge bergtäkt, vägbankarna är lösa och försiktighet fordras vid vändning. Att arrangörerna valt denna plats kan tyckas svårförklarligt, men här går faktiskt en gren av Östgötaleden förbi som nionde och tionde sträckorna i stora drag följer. Det är längs denna vandringsled som Helena och Moa kommer sättande i en kraftfull spurt. Ingen hinner ens med att langa centrumfanan, till Helenas uttryckliga besvikelse. Plump i protokollet! I vilket fall som helst har Henrik L blivit utväxlad av näst sista lag knappa kvarten tidigare. Han har en kortare sträcka (5,5 km), men för att vara mer utslagsgivande har banan enligt PM ”medeldistanskaraktär” och sannolikt ett antal fler kontroller än de typiska sex-sju som de tidigare sträckorna haft. Fast inget är säkert! Hans framfart kan i varje fall följas på Glympse (allt hopp är ute om att få liv i LiveLox denna dag).

Alla bilar till LOK-gården i Vidingsjö, Linköping! Frusna, trötta kroppar tar omedelbart sin tillflykt till omklädningsrum och bastu. Snart är kavlen avklarad, men ännu återstår några skälvande minuter. Radaroperatör Jerk stormar in i herrarnas omklädningsrum för att annonsera att Henrik L har tagit sista kontrollen och målgång väntas vilken minut som helst nu! Ännu har inte LOK 2:s sistasträckslöpare synts till – ska vi lyckas undvika sistaplatsen? En liten skara förväntansfulla samlas vid klockstapeln utanför stugan, Ågren med bara en handduk virad kring midjan, men här inträffar ett litet antiklimax. Genom Glympse ser vi med växande häpnad hur Henrik L på sin väg in mot målet gör en 120 graders gir åt vänster och hamnar vid fel klubblokal (IFK Linköpings) …

Innan Henrik L får ordning på styrsystemet har Ågren stängt bastudörren om sig och LOK 2 hinner smita förbi och snuva Centrum på den åtråvärda näst sista-platsen. Fast om sanningen ska fram sörjer ingen nämnvärt över det. Målgången blir ändå smått triumfatorisk med centrumfanan stolt höjd, för sista gången den här dagen.

Det må vara en sliten klyscha – men det viktiga här var ändå att delta!

Vi tackar för oss för i år och hoppas att Från slott till domkyrka etablerar sig som en återkommande tradition, också för Centrums del!

Laget fr.v.: Helena ”HP2” Persson, Mattias Ågren, Jerk Rönnols, Sara Jonasson, Martin ”Falken” Karlsson, Moa Kjellstrand, Anders Haag, Oskar Gustafsson, Henrik Lundgren och Henrik ”HP1” Persson