Resultat: Dalatrippeln

Ett av de vanligast förekommande orden i inbjudan till den gångna helgens läger var ”rafflande”. Det kommer igen, även i epilogen. För efter en rafflande avslutning av lägret är det nu dags att summera slutställningen.

Inför Lunåkavlen, aka sprintmedeldistansstafetten, var ställningen följande:

1. Svalconetti  27 p
2. Herr Ågren   26 p
3. Biffen
    Marie
    Lukas
    Schelona   20 p
7. Jorrit      19 p
8. Mattias H   18 p
9. Karin
    Oskar      14 p

Svalconetti och Ågren låg alltså tätt ihop i toppen, medan Karin och Oskar fightades med Mattias H vid nedflyttningsstrecket.
I den sista draften valde Oskar Biffen (Biffen & Bananen) som lagkompis. Karin valde att liera sig med Scheloña (The Falconrats) och Mattias med H valde Mattias med Å (M&M’s). Jorrit went international and picked Lucky Lukas (Team Dubbelsäng) och tillsammans med Marie bildade Svalconetti (Treorna) ett ledarlag, efter att lagmedlemmarnas poäng adderats.

Poängen multiplicerades med 20 och översattes till sekunder, vilket innebar att Treorna fick börna iväg över Knektbokartans finaste hygge en hel minut före M&M’s. Biffen, som tog första sträckan för firma Biffen & Bananen, fick gå ut hela 4.20 efter täten. Ett avstånd som Bananen inför start betraktade som ouppätligt. Enligt Biffen själv verkade det vara ett synnerligen aptitligt avstånd, för det var inte värre än att han, 19 minuter och 20 sekunder efter att Svalcieboy inlett hyggesforceringen, kom in först till växlingen, med Elina följande tätt bakom.
Det var en ledning som den omogne Bananen (för dagen klädd i grönt) förvaltade väl och drygade under den andra sträckan ut lagets försprång till svindlande sex minuter, före The Falconrats.

I växlingsfållan stod en hämndlysten Schelina och skrapade vildsint med foten och frustade. När hon fått sin dunk i ryggen från Karin flög tallplantorna all världens väg och Biffen bommade bort sig och kom undan med blotta förskräckelsen. En upphämtning av sällan skådat slag genomfördes på den tredje sträckan och ut på den sista hade Karin två minuters ledning.
Men Mr Banana kom att vara för stark på de utslagsgivande banorna den här soliga förmiddagen, och vände på steken och tog hem det hela med två minuters marginal och Dalatrippeln 2011 hade fått ett mästarlag.

Slutresultatet blev:

1. Biffen & Bananen   1.01.30
2. The Falconrats     1.03.30
Team Dubbelsäng       Utgått
M&M's                 Utgått
Treorna               Utgått

Sett från arrangörsperspektiv har helgen varit hur bra som helst. Jag vimsade lite när jag skulle flytta runt kontroller på lördagsnatten och råkade hänga en skärm några meter fel, men annars har allt gått som på räls.
Jättekul med alla glada miner och uppvisad kämpaglöd. Det är en märklig känsla att blanda sina världar. Att se Centrumlöparna uppställda för nattorientering vid Djupdalarnas spårcentral känns overkligt! Men bra.

Jag hoppas (och tror) att ni som var med har haft ens i närheten av lika kul som jag och att jag kanske får förtroende att arrangera något liknande igen!
Och ni som var kvar hemma: Jag hoppas att ni är avundsjuka och hakar på nästa gång.

PS. Jag la på lite effekter och ljud på filmen med Svalkens björnincident.

Här följer Jorrits betraktelser från lägret.

O-Läger för nybörjare

Med tanke på all framförhållning jag haft, och på förberedelserna jag träffat dagen innan, befann jag mig i en alltför bekant situation. Alla mina pinaler låg på golvet och skulle in i ryggsäcken, så snabbt som möjligt. Det skulle nog gå, lugnade jag mig själv, men då kom jag på att jag hade glömt köpa zucchinis till mitt matlags lunch. Ödebygden hade inga affärer, hade Jerk sagt. Jag rusade till affären på cykeln, tog zucchinisarna och ställde mig i fredagskön. En tant letade efter kronor i plånboken och jag försökte läsa löpen för att lugnas. Vanlig migrän kan vara stroke, jag mådde genast bättre. Väl hemma försökte jag pula ner allt i ryggsäcken som blev gigantisk, sedan slängde jag mig på bussen. Sent. Nerviga känslor började sprida sig från njurarna till bröstkorgen, och jag började tro att de skulle åka utan mig. Mitt första läger som nybakad orienterare och jag var sen. Inte bra.

Framme vid minibussen fann jag att de som satt därinne inte verkade allt för sura över min kontinentala tidshållning. Lättnaden sköljde över mig som en varm dusch på en hösttävling, och vi drog iväg till Lunån. Tack vare Mattias H.’s stadiga högerfot var vi snabbt ikapp Falkens bil och framme till Djupdalarnas spårcentral, där det väntade nattOL i Dalakylan. Från Stockholmska 10 plusgrader till -2. Kallchock, och vi skulle springa i negativ terräng. Vadå för terräng? Det förklarades för nybörjaren att det inte fanns många höjder, men att det snarare var tal om jättegropar på kartan. Spelar väl ingen roll för mig som inte kan läsa höjdkurvor särskilt bra än, tänkte jag, och valde en relativt lätt karta av de fyra som Jerks pappa drog upp ur bakluckan. Min kurs innehöll bra många stigar, så jag kände mig Usain Bolt med pannlampa, så fort det gick, men jag fick mig en tur i tallhed och de branta jättegroparna också. Jag blev tvärförälskad i nattOL här. Det enda man kan fokusera på är kartan och det som pannlampan lyser upp.

Efter alla hade kommit i mål åkte vi till de fina stugorna i Lunån där det konsumerades tzayspett. Vi upplystes även om att det inte fanns en dusch, men att en bastu stod till förfogande och redan var varm. Att detta var ett grovt underdrift visade sig när bastun höll 95 grader och vi blev härligt kokta in i märgen. Lukaš svalkade sig med en dopp ute vid bryggan. Efter den påföljande morgonens goda frukost åkte vi bil till ungdomsstafetten Dala-dubbeln. För den oinvigda som jag var såg det precis ut som en lite mindre 25-manna, och lyxigt nog var bajamajorna tomma när vi kom. Djärvt valde jag samma korta ÖM7 bana som de rutinerade löparna Oskar och Elina, medans de andra valda ännu svårare och längre banor för att utmana en världsmästare och andra höjdare med egna wikipediasidor. Resultaterna finns beskrivna på hemsidan här, själv lyckades jag bomma en del men i alla fall slå ordförandens sträcktider på de sista två sträckor innan målkontrollen, som jag också bommade genom att springa in i fel snitslad bana. Duschen var så varm att det var svårt att kliva därifrån för att torka sig i den kalla skogen. Middagen avnjöts i en av centrala Faluns innekrogar där en pizzabuffé stod uppdukat. Mums.

Väl i Lunån igen väntade en överraskning med någon hemlig lokalkändis som Jerk hade lurat till att hålla en föreläsning. Snart dök det en tjeckisk elitorienterare vid namn Eva Juřenikova upp, som höll ett tal om motivation inom orientering, då och då avbruten av det knastrade ljudet av elektrokutering av flugor, som spred en doft av bränt kött i det museumsliknande rummet. Även om jag bara har orienterat i några månader så kunde jag ta in värdefull information och förstå vad det handlade om. Jag blev hungrig av all kunskap. Innan det skulle bli mexikansk middag hade vi dock en patrull-frågesport-natt-tävling att avgöra, efter lagval. Jag valde Mattias Å. efter hans uttalande att han inte alls var allmänbildat, vilket jag tyckte lät rätt klokt. Vi sprang in i natten, gick direkt bet på den första frågan, och fann snart att heller Oskar och Falken inte hade fågelkunskaper. Snart var vi dock ikapp de andra, detta blev en tävling med många omkastningar. Vid frågan om komagar träffade vi Lukaš och Marie, gick snabbt om dem och genade in i skogen. Hur de gjorde vet jag inte, men de stod där igen två kontroller senare. Under tiden hade vi också fått Oskar och Falken tätt bakom oss, och de gick inte att hänga av. Vi pressades och gjorde fel vägval, hamnade i ett blött kalhygge och svor mycket. Väl tillbaka på rätt kurs sprang vi in i mål där skogsrået Linnea sjöng. Hem, basta, och kallbad. Tacofiestan var mycket efterlängtad och hungriga som björnar åt vi de fyllda tortillasen. För proffsidrottare som vi väntade nu väl sängen, men vissa skulle även leka med Quickroute. The international crew passade på och lagade långkok i en bautagryta till nästa dagens lunch. På natten måste jag har drömt om antingen detta kok eller om skogen, för jag var uppe och letade efter saker. (Ved till spisen? En kontroll? Nobody knows.)

Söndag. Sista dagen. Spänningen hade stigit, lägerstafetten skulle avgöra vem som skulle vinna lägertrofén. Om toppstriden kan man läsa allt på hemsidan. Övermodig som stig-nattlöpning och två snabba sträckor på ÖM7 hade gjort mig tyckte jag att nu ska jag visa nåt. Tyvärr var banläggaren lurigare än på Dala-dubbeln och var min höjdbildsorientering i ett ännu outvecklat stadium. Det blev inte många kontroller besökta på stafetten och någorlunda demotiverad kom jag till målet. Som tur var fick jag efteråt springa med bananen Oskar för att plocka kontroller. Han visade hur han tänkte i höjdkurvor och terräng, och allt verkade genast lättare. Trött kom vi hem och städade, åt gryta och tvättade oss med våtklut. Hemfärden ackompanjerades av lägertrofën Aladdin, som desvärre inte överlevde färden till Stockholm. Trött, öm om fötterna och benen kom jag hem. Men glad var jag.