Reflexionas från Krillans torsdagsslit

Vi börjar med att höra på vad Fredrik har att säga om kvällen:

Jag älskar mitt hjärta, det slår hårt och snabbt. Centrum OK älskar mitt hjärta, dom vill också att det ska slå, fast lite långsammare. Så det var dags för Tusingar igen, denna gång på Kristinebergs IP. Den lätt svala kvällen bjöd på 5 Centrumfolk: En förkyld Peter som coach och tidtagare, Oskar, Mette, Fredrik och Tobias. Sebastian hade fastnat hemma framför Call of Duty, en fullt godtagbar ursäkt i Centrum OK.
 
Som vanligt gällde det att hålla ett stadigt tempo under en kilometer, sen vila 2 minuter, och sen på med nästa kilometer igen. Personligen satte jag som mål att klara 5 intervaller och ligga mellan 3.50-4.00 minuter per kilometer. Den planen grusades i sedvanlig ordning av ett sjuhelvetes starttempo. Med det kom också ett stadigt sjunkande kilometertempo. Men nu har jag nog lärt mig hur snabbt jag ska springa nästa gång. Jag tror nog att induviduella starter kan vara en idé. Det är lätt att man springer upp i rygg på nån tjusig och snabbare Centrumare annars.
 
Tusingar är inte direkt någon intellektuell utmaning, det är mer: ” …snart är jag framme, snälla låt mig vara framme, hjälp vart tog syret vägen …”. Men när man väl är i mål det så är det så jävla skönt och klart värt varenda steg. Tobias påstod att han tänkte positiva tankar hela tiden. Jag är grymt avundsjuk på honom för det.
 
Mette hade förvärmt bastun hemma i Fredhäll som visade sig ligga i ett riktigt Rocky-gym. En skivstång på 200 kilo och fya väggar. Vackert. Hon bjöd på apelsiner, Oskar på utz, utz och kroppsliga fenomen.
 
Idag är mina vader lite bakis, men jag ser fram emot nästa Tusingar. Helst med ännu fler medlemmar. För det är ju som Oskar tjatat om, en grej för alla, oavsett kapacitet.

Tiderna

Mette var jämnheten själv, medan jag och Fredrik gick ut alldeles för hårt på första varvet. Men det var svårt att veta hur snabbt man skulle springa eftersom vi sprang på en 400-metersbana.