12/5 Resultat: Jubileumsloppet 10MILA 1945-2010

Redan dagen före oroade sig Mette och Moa inför denna jubileumstävling – inte minst var det femtiotusendelsskalan som spred skräck. Själv kände jag mig lugn och tänkte lite naivt att det kan ju inte vara så svårt, ”det blir nog mest väglöpning”. Ack så fel jag hade.

Solen sken, vädret var helt optimalt för detta Jubileumslopp som arrangerades av Enebyberg, Luffarligan och Stockholms Skogskarlar för att fira att det var 65 år sedan första upplagan av 10MILA arrangerades 1945. I startlistan var det som vanligt mest oldboys anmälda, snittåldern var ungefär i mina föräldrars ålder. Redan vid starten på toppen av Löttingekullen kändes det som någonting historiskt, och det var inte bara stenröset från bronsåldern som gav mig denna känsla. Jag fick ett exemplar av Generalstabens gröna karta, startade och sprang ned mot startpunkten. Där stod lite folk samlade och jag tog god tid på mig att rita in kontrollpunkterna utifrån instruktioner av typen SV ca 2.750 m. Nordspetsen av ängen 3 mm. sydsydost d i Erikslund. Precis som man gjorde 1945. Därefter gav jag mig av mot ettan. Jag siktade på sjön, följde stora höjder och gick på kompass. Så mycket annat kan man inte lita på med en karta i pensionsåldern. Inga stigar var med, knappt ens några mindre vägar.

Generalstabens kartan ”enligt 1933 och 1934 års konceptkarta”. Skala 1:50 000. Banlängd 9,8 km. Daniels inritade GPS-spår uppvisar en viss osäkerhet, särskilt vid kontroll ett.

Ganska snart fick jag problem med att hitta Passerpunkten (märkt ”PP”) där man skulle få en kartkomplettering i modern tiotusendelsskala för att ta sig genom ett bostadsområde. Jag använde mig av taktiken: ”spring fram och tillbaks en halv km på stigarna tills du får syn på något”. På kartan var det bara grönt där jag befann mig. Till slut mötte jag en Väsbylöpare som inte heller hade full koll, men ganska snart hittade vi PP. Jag passerade en gammal man som startat samtidigt som mig. Nu skulle det bli lätt till ettan, men det blev det inte: att översätta den gamla kartans höjder till den nya kartan var inte så enkelt som jag trodde. Det slutade med en 2,3 km lång svängom i bostadsområdet. Kontrollanterna vid den tidstypiska röda flaggan som utgjorde kontrollen skrattade och sa att de sett mig passera längre bort. Jag hade 58 minuter till ettan…

Resten gick riktigt bra, jag började lära mig skalan och vad man vågade läsa in sig på: höjder, tydliga vattendrag och kraftledningar. Återigen passerade jag den gamla mannen som jag passerat före ettan. Nu hade jag flyt och det började kännas riktigt kul att behärska femtiotusendelen, känslan av att lyckas med denna grovorientering helt utan stigar var tillfredställande. Men jag förvirrade mig lite in till sista kontrollen. Tappade kartkontakt och kom lite för långt upp på höjden, bommade 13 minuter – en liten obetydlig tid i det här sammanhanget. Strax därefter sprang jag in på Enebybergs gamla dammiga röda löparbanor på 2.13:48 som sluttid, ungefär en timme efter segrarlagets (Hellas) tid på den sista sträckan för 65 år sedan. Jag hade säkert missat omkring 45 minuter. GPS:en visade 17 löpta kilometer.

Jag var ändå otroligt nöjd.

Bana A  (50)  9800 m          Tid
 1 Jan-Olof Bogren    64 SIK  85:44
   (Mellantider: 24:48-18:42-9:41-7:15-21:52-3:26)

19 Daniel Lennartsson 78     133:48
   (Mellantider: 57:54-17:20-10:56-9:17-33:20-5:01)

   Moa Kjellstrand    90     Ej godk.
   (Mellantider: 135:11------Totalt: 244:05)

   Mette Petersson           Ej godk.
   (Mellantider: 135:09------Totalt: 244:04)

Foto lånat av Mats Lundblad, Täby

Efter prisutdelning med inramad karta till segraren, och högtidliga tal där Enebyberg fick en minnesplakett att sätta upp på Enebybergs IP till minne av den första målgången av 10MILA väntade jag en stund på de två Centrumdamer som verkade som uppslukade av skogen. Senare, på väg hem, får jag besked via mobilen att de haft över två timmar till kontroll ett, och kommit till målet efter mer än fyra timmar. Imponerande!