Krönika: Vad hände på Haningeträffen?

Haningeträffen 12-13/4 får man väl beskriva som en blandning av sött och surt. Oskar knep Centrum OKs första 1:a placering genom tiderna (måste firas med en skål på tisdag!) och jag själv bättrade på Centrums statistik på brutna lopp … Vi sprang vilse, träffade enbenta löpare, sura gubbar och ryska förvirrade barn. Kort sagt en riktigt lyckad helg!

I alla fall så vågade 6 Centrumlöpare sig ut till sandtaget i Haninge för att springa lite orientering i vad som visade sig vara ganska svår terräng. Jag och Mattias tog oss lite vatten över huvudet och anmälde oss första dagen till en svår jävla bana utan minsta uppfångning bakom kontrollerna. Jag sprang utan överdrift och letade efter kontroll nummer 5 (47) i 35 minuter. TVÅ gånger fick jag fråga lite gubbs vart jag var, trots det lyckades jag inte hitta den. Mötte minst 6 förvirrade löpare på vägen, så jag var inte ensam om att vara vilse på den. Bäst kanske ändå var när jag frågade en rysk tjej om hon letade efter samma kontroll: ”I hate this fucking control!!!” (med rysk brytning) sammanfattade det hela väldigt bra. Själv provade jag, ett för mig, i andra sammanhang beprövat knep. Förnekelse. Mattias lyckades däremot, med bravur, att snoka rätt på varenda kontroll, även nummer 5, och knipa den för Centrum OK åtråvärda sistaplatsen. Respekt.

Medan vi var ute i skogen hade solen den goda smaken att titta fram och vi kunde sitta på TC i sol och summera dagen. Mattias sammanfattade sedan sina vägval med den redan klassiska repliken:

”Man springer rakt på kompasskurs, sen plötsligt står ett träd i vägen, och så är man ur kurs, och vilse”

I samma veva basunerade Karin ut att:

”Det är så jävla bra med orienteringstävling på lördagar. Då hinner man både springa OCH supa samma helg!”

Dag två bjöd på mindre insmickrande väder, lite mer Roskilde 1992, typ. Charmigt. Löpandet gick hyfsat för hela truppen, Oskar flaggade för ett stopp mellan 3an och 4an men klarade sig, jag mötte en enbent löpare i skogen och kunde i min trötthet bara utstöta ett förvånat: ”OJ!” (hon sprang självklart om mig …), Mia fick sin sprillans nya bil (jaaaaaa, det gick inte att åka kommunalt till den här tävlingen) nersölad av lera från fyra löpare, Jonas stod med brallorna på svaj och langade in en snus och Mattias summerade än en gång tävlingen kungligt:

Fy fan vad bra, snart är det tävling igen!
/Fredrik