Centrum Elite Boot Camp – the story

Här följer två korta sammandrag från den händelsrika helgen i och omkring Torp of Pain. Sammandragen är nedtecknade av det röda lagets kämpe, Biffen, och det svarta lagets fanbärare, Karin.

TORP OF PAIN (Minns ni vintern?)

ANKOMST
Centrum Elite Boot Camp at Torp of Pain inleddes på fredagskvällen i ett för sammanhanget (pain) perfekt väder (snöfall och blåst). Med hjälp av facklor och kryptiska meddelanden från lägerledarna Kurtz* och Briggs** nådde vi torpet mitt i skogen vid den för dagen igenfrusna Mörtsjön. Vi indelades i två lag inför helgens orienteringsövningar. Mitt lag, det röda (Blood/Death), skulle hädanefter tävla mot de svarta (Night/Hate).

Kvällens övning bestod av ett antal relativt enkla och korta slingor kring torpet. Svårigheten kom, förutom av mörkret och det ymniga snöandet, av att man inte fick ta med sig någon karta ut utan var tvungen att själv rita den efter en förlaga. För mig gick det ganska bra, bortsett från att jag hade förbisett att man skulle hitta från sista kontrollen tillbaka till torpet, vilket visade sig svårare än väntat. När denna ritnings-/minnesövning var avklarad skulle vi med GPS-hjälp hitta ut på sjön där ett bord stod dukat med skumpa och choklad. Efter att ha frusit oss igenom en brännbollsmatch (där jag tror aldrig att jag fick träff på bollen) i lössnön på isen väntade en varm vedeldad bastu och kall isvak*** innan kvällen var över. Detta var den första dagen.

BOENDE OCH MAT
Själva torpet bestod av en storstuga, ett ”sovrum” och ett kök. I sovrummet sov sex personer, varav en på golvet. I storstugan sov 3 personer, varav två på golvet. Fredrik ställde upp sin medhavda bostad i trädgården och sov där. Kurtz* och Briggs** bodde i ett eget härbre uppe i backen. El fanns indraget men vatten fick hämtas i en brunn. När brunnen sinade fick vi ta vatten ur bäcken som rann över gårdsplanen. Tvagning skedde i eller i samband med bastu och isvak.
Frukostarna bestod av gröt och (till Briggs** förtret) mackor. Lunch och middag bestod av goda, rustika rätter. Till kvällen åts mackor, godis och kakor. Ansvaret för måltiderna gick runt efter ett schema.

TERRÄNGEN
Skogen gränsar till i nordväst till Huddinges villamatta. I söder finns stora åker- och hagmarker som norrut övergår i sönderskurna höjdpartier med tydliga dalstråk med kärr emellan. Vissa av höjdpartierna är mycket sönderskurna (”Huddinges badlands”). Mitt i skogen ligger Mörtsjön med dess torp och några kringliggande vretar. I nordöst finns ett område som på kartan markeras som hygge, men som i själva verket är en närmast ogenomtränglig granodling. När man dessutom liksom sugs in bland granarna, och blir duschad med något som tycks både blötare och kallare än Mörtsjöns isvatten ligger epitetet biltvätten (myntat av Elina) nära till hands. Lätt att sugas in, svårt att hitta ut; akta er för denna dödens dal!

ÖVNINGAR LÖRDAG
Efter frukost väntade en redig långpanna: 11,5 kilometers orientering i södertörnsterräng, nästan 4 km längre än min dittils längsta bana. Halvvägs väntade Briggs med en godiskontroll vilket stärkte moralen (efter besök i biltvätten) och höjde blodsockret under avslutningen. Röda stjärnan Stoffe var klart snabbast, medan övriga fullföljande var ganska jämna (min egen tid: runt 2.15 – 2.20).
Under lördagens andra pass skulle vi ligga i rygg på Briggs** när han flängde runt i skogen för att sedan klara av att tala om var vi var när han stannade. Riktigt bra övning i att följa med på kartan (eller snabbt läsa in sig) i knepig terräng, samtidigt som det gav träning i att springa obanat.
Många ben var tunga under dagens avslutande nattorientering. Temat var sista säkra där varje kontroll hade en eller två ”förkontroller” på en i terrängen tydlig punkt. Från dessa punkter skulle sedan själva huvudkontrollen angripas. Allt som allt innehöll denna bana inte mindre än 38 kontroller. Ingen fullföljde. Närmast att fullfölja var nog patrull Björnen – alltså Björnmor****, Moa och Elina – som endast hindrades av de två senares blåvägran att återbesöka biltvätten. Själv bröt jag efter att min lampa tog ”Earth Hour” mitt i skogen (eftersom jag var blåst nog att inte inse att den behövde laddas).
På kvällen, efter bastun, bjöd Kurtz* och Briggs** på rödtjut och underhållning i form av youtubeklipp från tidigare årgångar av Tiomila.
Denna kväll fick jag sova i en av torpets sängar.

ÖVNINGAR SÖNDAG
På söndagförmiddagen fick vi med hjälp av en ”svartbildskarta” och med ”kompassen som enda vän” försöka finna startpunkten för övningen spela rysk roulette mot din värsta fiende. När vi hade lyckat hojta ihop hela gänget väntade sex korta banor i tufft detaljrik badlandsterräng. Man sprang alla banor mot någon i det andra laget, men i motsatt riktning. Vinnaren i varje enskild tvekamp fick ett poäng. Tyvärr hade det svarta laget den dåliga smaken att sopa banan med oss rödingar vilket skaffade dem ett (som det skulle visa sig) ointagligt försprång.*****
Bootcampens sista orientering var en lättsam sprintstafett (Mörtsprinten) i torpets närområde. Eftersom vi bara var tre löpare på fyra sträckor fick jag springa både första och sista. Jag fick gå ut på sista sträckan i säker ledning. Skönt? Nja, det faktum att sträckseger var lika viktigt som totalseger och att mr. Steadycam* sprang en meter bakom mig nästan hela sträckan gjorde att jag hetsades till idiotiska sicksacklöpningar och en smärtsam vurpa i nåt gammalt ris. Efter detta återstod endast kontrollinplockning, bastning, packning och städning innan en splittrad grupp i skymningen lämnade torpet för en snabb marsch till en (troligtvis inte) väntande SL-buss.

PAIN
När Lena och Sofia hade lämnat campen efter rejäla smällar på benen och Queen Bitch hade blivit Spiken med hela Centrum stod hela Tiomilalaget för ett litet tag på skadelistan. Det ser dock redan bättre ut på de flesta håll som väl är; det är nog bra att inte ha bootcamp för nära inpå stortävlingar. Själv lämnade jag Torp of Pain med 17 blåmärken, två brännsår och ett lätt haltande högerben, vilket jag antar var ganska genomsnittligt.

SLUTLIGEN
måste jag tacka Kurtz* och Briggs** för allt nedlagt jobb från deras sida. Banorna var bra, skogen var pepprad med kontroller (jag undrar om inte Kurtz** var den som fick flest kilometrar av alla i benen efter allt kontrolluthängande och –inhämtande). Och jag känner mig som en bättre orienterare nu.

mvh
/Björn B

* Kurtz = Lennie = Lennart Danielsson = Daniel = Bebis = Lone Wolf = mr. Steadycam

** Briggs = ordförande Karlin

*** Vaken var ca 50 cm i diameter och ”lutade” ca 45 grader vilket gjorde att man fick anstränga sig lite för att ta sig ned i den. (Upp gick snabbt)

**** Björnmor = Spiken = Queen Bitch = Mette = Nån kvinna = Mühlegg

***** Inte för att jag nånsin brydde mig om nån löjlig lagtävling

TORP OF PAIN – ETT ÖVERLEVANDES BERÄTTELSE

När Oskar lade upp det första utkastet till Träningsläger den 9:e februari kryssade jag i närvarorutan på stört.
Framför mig såg jag möjligheten att få tillbringa de första riktiga vårdagarna i vacker natur till koltrastens drill. Hoten om militär disciplin kändes mest som en plojgrej och varmvatten kan man ju vara utan när det finns bastu och en sjö att vada ut i. Men ju närmare den 28:e mars jag kom, desto mer började jag inse allvaret. När vi satt på pendeln ut och såg snön yra utanför fönstret var det nog fler än jag som undrade vadfan man höll på med.

Jag kan tyvärr inte säga att jag bidrog till att hitta busshållplatsen eller den rätta vägen till stugan, men tack vare kloka och handlingskraftiga kamrater som knäckte både sl’s och oskars chiffer hamnade vi i alla fall välbehållna i den lilla, lilla stugans skydd. Bara för att raskt, byta om och springa ut i snöstormen igen. Vid detta lag hade redan den första kroppsskadan rapporterats, Björn hade brännt sig på en fackla när han föll på vägen ut. Precis bredvid ögat, otäckt men det kunde gått mycket mycket värre. Strax kom det första mentala sammanbrottet, när Mette knäcktes av stress och bommar och fick bäddas ner i soffan.
Vi hade delats upp i två lag, svart och röd, och kämpade nu för dessas ära i obefintlig sikt och på självritade kartor. Detta belönades frikostigt med choklad, skumpa och brännbollsspel på mörtsjöns tjocka is. Efter bastubad och vakbad försökte vi fördela oss i stugans utrymmen. Jag och Björn drog nitlotten och hamnade på det dragiga golvet. Dock var det svårt att gnälla över detta öde när Fredrik helt frivilligt smällde upp ett tält ute i snön som han sov i.

Nästa dag väcktes vi i ottan och tågade relativt glada i hågen ut i det dm-tjocka snöslasket. Leendena byttes strax till ångestgrimascher när det visade sig att banan var 11,5 km lång i kuperad terräng. Efter detta hjältedåd, som de flesta (dock inte undertecknad) faktiskt genomförde, fick vi lunch och sedan… bara att dra på sig sina plaskblöta skor igen och ge sig ut på en följa john-tur i skogen. Närvaro gav poäng och alla offrade sig modigt för sina lag. Fyll på med ny näring och sedan en ny omgång i nattmörkret. Denna gång en ”sista säkra”-övning som för min egen del blev högst osäker när jag bara sekunderna efter att jag insåg att mina batterier var på upphällningen, insåg att jag sprang på kontrakurs, och hade gjort det ganska länge.
Jag bröt och jag var inte ensam om det… Efter tvagning och alkoholintag fick vi lite avkopplande helgmys, filmvisning!! Vi fick äntligen drömma oss bort från vår kalla och fuktiga tillvaro i stugan, till den ännu kallare och fuktigare 10mila-skogen! Vi hann med säkert fem superspännande youtubeklipp från 10mila 1985 och framåt. Alla blev supertaggade och ville bara ut i mörkret igen, men vi förstod att vi för lagets bästa måste spara krafterna för morgondagen.
Söndag morgon hade vi en övning man mot man, och deltagarnas psyke utsattes än en gång för hårda prov i den extremt branta och steninga terrängen. Vissa höll, andra inte, och utan godisterapi vet gud vad som hade hänt.
Efter lunch drog det ihop sig till final. Det svarta laget ledde, men enligt utsago inte mer än att de röda hade chans att komma igen. Uppgörelsen gick av stapeln på 5000-del vilket förvirrade somliga. De röda gjorde sitt yttersta och tog hem segern för stafetten. Tyvärr räckte det inte för totalseger utan det svarta laget vann. Vi skickades ut på kontrollinplock, somliga svävande fram över mossan i segerrus, andra på förlustens blytunga ben. Torp of Pain var till sist över.

Torp of Pain i sammanfattning:
Befäl:
Oskar Karlin
Daniel Lennartsson

Startande:
Karin Fägerlind fullföljde
Fredrik Holmström
Kristoffer Edshage fullföljde
Frida Holmberg
Mette Petersson fullföljde
Moa Kjellstrand fullföljde
Björn Bängtsson fullföljde
Elina Johnsson fullföljde
Jakob Carlsson
Tobias Ericson

Jokrar:
Lena Öhman
Sofia Andersson
Jakob Larsen

Skador fysiska: Spik i foten, uppskrapat knä, vrickad fot och avtrillad nagel.
Skador psykiska: diverse. Jag tror att det mesta har avhjälpts genom att vi talade mycket med varandra och bearbetade det som hänt.
Att få sätta ord på våra upplevelser i den dal som på kartan såg ut att vara ett -visserligen trassligt- avverkningsområde, men som i verkligheten var ett oändligt inferno av snö och sprutande vatten, var välbehövligt. Genom att vi delade våra hemska minnen från denna minotaurus labyrint gjorde vi dem mycket lättare att bära.

Vinster:
Erfarenheter, erfarenheter, erfarenheter:
Alla distanser under 11 km känns numera korta. Alla berg lägre än 10 höjdkurvor känns numera låga. Färre än två pass om dagen är lika med vila. De flesta kartor är i alla fall bättre än den man själv snor ihop på 2 minuter.Kalla utomhusduschar är i alla fall varmare än en isvak. 10mila, Jukola, Oringen, vi är beredda.