Tiomila: Storyn

Här kommer jag lägga in alla löpares berättelse om just deras tankar kring tiomila och deras sträcka m.m. Berättelserna dyker upp allteftersom de mailas in till mig!

Damstafetten

Sträcka 1. Cristina Magnusson
av någon anledning valde jag själv att springa första sträckan, jag VILLE HA DEN. för jag har ju aldrig sprungit en första sträcka i damkavlen på tiomila. när jag vaknade på morgonen för själva tävlingen var jag inte riktigt lika övertygad om att jag VILLE HA DEN. första sträckan lixom, det är ju ändå en ganska viktig sträcka, gör jag bort mej och är ute i 3 timmar får mitt stackars lag stå där och vänta..allihop. så jag blev rånervös och var nog det ändå fram till startögonblicket. Då vi alla 396(?) tjejer ryckte vår karta och kutade iväg, och vilken jävla fart dom drog iväg i….hallå okej att jag tränat en del löpning men kan man inte bara ta det lite lugnt i början, så man lixom kommer in i det. nähä inte det. sprang iaf den där dödlsigt långa startsträckan skitfort, fortare än ja brukar så på väg till ettan kände jag mej som den minst tränade personen sen wasa sjönk. men sen gick det bättre, fick ett bra flow på orienteringen och allt satt som det skulle.

efter den jobbiga bron över vägen var det ju dessutom ett sjukt kul tall-parti som jag hade kunnat springa runt i hur länge som helst, massa schysst kontrollplock där på slutet oxå, sånt gillar jag. och sen helt plötsligt var jag vid sista kontrollen och försökte allt jag kunde för att lyckas kuta om min gamla klubb (kfum örebro) som låg precis framför mej, men hon hade mer krafter kvar och i den sista backen var ja rökt.

lämnade iaf över kartan till sofia och kände mej himla nöjd med loppet. trots att det kändes som det var över alldeles för fort.

Sträcka 2. Sofia Andersson
Eftersom jag var ap-nervös och grymt taggad på att springa, gick jag in i växlingsfållan i god tid.
Sprang runt och gjorde lite försök till mer uppvärmning. Så komma Crilla och jag stack iväg med kartan i handen. Efter startpunkten var det springsträcka till första och jag tänkte: Det är nu det gäller, Sofia!

Sprang om och tog 1:a kontrollen. På väg till andra kom jag i fatt lite löpare och det gick inte snabbt för dessa men det var inte lätt att springa om i uppförsbacke. Så först efter 3:an kunde jag dra om!
Drog på och kände helt plötsligt att jag var tröttare så vid 4:an och 5:an blev det lite slarv & tre vurpor men jag är van att ramla och stack iväg.

Tog kontroll 6,7 (tror jag) sedan blev det långsträcka med en sjukt jobbig uppförsbacke som jag försökte springa uppför men fick ge upp, väl uppe börjde jag se andra löpare, tänkte: ignorera. Stack på till kontrollen efter den var det inte långt till nästa men gjorde en extra sväng med vela. Tog 9:an och drog på ner till 10:an där 7 damer fanns, någon fråga mig om det var stenen jag hade och jag sa: NEJ, höjden. Hörde suckar och 5 stack iväg upp, jag sprang ner mot ängen och upp för nästa berg till nästa kontroll. Sedan var det ganska lätt tills upploppet kom: värme, damm och jobbigt underlag. Gjorde ett försök till spurt men det gick sådär och växla ut till kattis!!

Sträcka 3. Katarina Fahleson

Sträcka 4. Anne Solbraa
Jeg hadde for det meste gledet meg til Tiomila, men ved ankomst Sigtuna ble jeg også bitt av ”ap-nervøs”-basillen. Prøvde å skylle ned dette med pytt-i-panne, biler og vann. Var av Tränaren og Peter H forberedt på kraftig hold grunnet min pytt-i-panne-spising tett (2t) opptil start. Dette kom som advart på vei til første post, men gikk over på vei til andre post.

Første to tredjedelene av min etappe følte jeg gikk rett bra. Siden det var så mange som hadde løpt før meg brukte jeg endel ganger ”ta posten fra der man løper ut til neste” –taktikken. Det var ellers ganske tydelige ”stier” mellom postene, fristende, men farlig farlig å følge til feil gafling. (Ja jeg gjorde det også)

Ved tiende post skjærte det seg derimot; jeg stoppet for tidlig (oppdaget jeg i etterhvert) og startet å virre rundt i skogen med myrbunn nordøst på kartet. Holdt på i sikkert 20 minutter her, løp i ring og sikk-sakk og fant ikke engang tilbake til 9. post. Men til slutt dukket det opp, dette dumme lille avlange myrhull! Etter denne knekken var det så som så med konsentrasjonen, og inkludert gigabommen brukte jeg 45 min på de siste fem postene. Prøvde en langspurt for å rekke å sende Mette ut før omstart, men dette gikk dessverre ikke. Men man kom seg da rundt! Så fornøyd likevel.
Må bare legge til at starten på herrestafetten var en højdare; 300 menn med pannelamper i spurt, like heftig hver gang! (post=kontroll på norska)

Sträcka 5. Mette Petersson

Herrstafetten

Sträcka 1. Jakob Larsen
Efter en något fartfylld och hetsig upplevelse på en förstasträcka på 25-manna för några år sedan var jag egentligen inte så sugen på just denna sträcka. 2:a sträckan hade varit perfekt. Men Oskars rygg bar inte och man får väl ställa upp.

Och det ångrar jag inte. Känslan att rusa iväg i starten, tillsammans med 400 andra pannlampor var grym. Speciellt när jag kom ut på de första fälten och klunga spred sig. Alla dessa lampor lyser upp skogen rätt väl! Tempot i starten var rätt lugnt och fort valde jag ett vägval som relativt få tog. Senare skulle detta vägval klumpas ihop med resten av klungan, och så var det bara att hänga på alla andra. Trodde jag. I min enfald trodde jag att alla andra hade samma gaffling som jag. Det var inte alls sant, och väl framme vid en kontroll insåg jag mitt misstag. Det var givetvis inte alls min kontroll och jag hade mycket lite koll på var jag var. Efter lite irrande i några minuter tillsammans med massor av minst lika vilsna löpare så hittade jag den första.

Vis av mitt misstag satte jag iväg mot den andra. Nu visste jag att det nog var rätt lika sträckningar fram till slutet på varje gafflad sträcka, så jag kunde lätt i högt tempo följa folket på den andra sträckan som var mycket lång. Lite lugnare in mot kontrollen och ingen större miss. Nu började jag få in tempot och kontrollerna rullade på. Lite svårt att ta egna beslut när man ser att andra springer åt annat håll. Konstigt att man aldrig vågar lite på sin egna kompass, som tydligt säger att man skall åt höger när andra springer åt vänster.

På väg mot 9:e kontrollen lyckas jag med det jag alltid gör. Drog in en grangren i ögat och tappar lite syn. Gör rätt ont och irriterar, men jag är van. Gick lite sakta några kontroller, tills jag kunde dra på inför varvningen. En liten slinga kvarstår och den tar jag mig igenom relativt smärtfritt. Drar en klunga genom hela slingan och det känns ju lite bra för egot. De lyckas inte komma ifatt på upploppet heller så jag är inne rätt nöjd 10 minuter innan uppskattad tid.

Ser fram emot nästa år.

Sträcka 2. Joel Berring

Sträcka 3. Jonas Nylund
Tio-milaveteran som jag är, med ett tjugotal under bältet, så måste jag säga att årets var top notch.
Tc var bästa hitills och svårslaget, finnarna på Jukola får svårt att bräda detta. Men garanterat kommer dom satsa på något liknande om ett par år. Sen tycker jag att banorna och kartan var bra. Det ända felet var att definitionerna var skrivna med ett ”tunt” typsnitt som jag hade svårt att läsa på natten.

Sträcka 3: Med lite för stor respekt för mörkret sprang jag ut på min sträcka, dvs lite för noggrann orientering. Men på väg mot andra sprang jag mer aggressivt. En liten bom på tredje gjorde att jag fick jag lugna ner mig lite. Men efter det gick det som på räls. Jag är mycket imponerad av allas insatser i Centrum OK under detta Tiomiladygn. Svåra långa banor i både dagsljus och på natten. Organstionen och lagledandet var oxå perfekt. Det här måste vi göra fler gånger. Skåne nästa år eller hur?

PS. Till framgång finns inga genvägar, träna hårt

Sträcka 4. Peter Enander
Så var det dags för långa Natten. Lite nervös väntan i tältet. Svårt med utrustningsval, tog för säkerhetsskull vätske-ryggsäcken och ett extra batteri (vilket sedan visade sig onödigt så jag konkade runt 3-4 kilo extra. Oskar ledde fåret till hagen och vi kikade lite på stora tavlan och inväntade växling. Med kartan nu i hand så såg jag med en snabb överblick 23 kontroller och riktigt långt dragna sträckor. Alldeles kolsvart ute och högtalarnas ljud försvann sakta bakom mig. Tog det lugnt till första, säkra vägval, blev upphunnen och förbipasserad men benen var lite tunga efter dagens tennismatch. Längsta sträckan till (2) sträckte sig tvärs över hela kartan nord-ost. Prövade först kompass men för svårlöptskog så jag tog en snabbare sväng ute på stig, genande på stora partier men var helt ensam hela vägen, vilket kändes som jag var ensam om vägvalet men jag fick mitt eget tempo vilket var bra. Löpte på snabbt men sträckan var lång (30 min), spikade direkt. Sedan var det två täta (3) och (4) kontroller där (3) missade jag med 2 min vilket var den största bommen på hela sträckan! : ) Det visade sig att jag plockat några placeringar. Rätt långa ben tillbaka söderut mot (5) (6). Körde mycket stig inför sista säkra. Ännu en längre sträcka tillbaka mot mål. Här gick det snabbt, såg på winsplits i efterhand att jag plockat tid och placeringar här. Tog in 19 placeringar till och med sjuan. Följande kontroller (8-12) fick jag sällskap av två andra som kom ikapp mig. Korta snabba kontroller med kontrakurser, tog det exta lungt, fick draghjälp till en kontroll av två som jag kom ikapp innan en trixig grop, inte ens en minut i bom. Lättlöpt ned till ”varvning” och kontroll (12-14). Enligt radiokontroll hade jag nästan hållit stånd de placeringar jag norpat in (vi var nu på 280 plats). Vid ”varvning var ca 3/4 delar avklarat, fick hjälp att fiska fram en energikaka vid vätskekontrollen, tusan vad jag längtade efter pyttipannan! Väldigt mycket uppför till (16) började få kramp i ena vaden. Tog det extra lungt, körde kompass och sikte på högsta punkter eftersom jag nu var trött ville jag ha en säker orientering. En liten bom på (16) kom ikapp ett gäng som sprang om mig vid 13, haha, nu är jag med igen tänkte jag, nu kanske jag kan haka på till mål och få draghjälp. Tog rygg till (17) men ytterligare en stigning gjorde att jag tappade hela klungan och jag fick sega på själv till de tre korta kontrollerna (17-19). Mycket upp och ned, kramp igen och jag gick faktiskt till 19 där stigningen var 25 meter på knappt hundra meter till kontrollen. Till (20) var det grönt på kartan men jag tänkte att jag har inget krut i benen så jag tar kompass, lyckades spika (20) och (21). (22) var sankmarken från TV-sändningen. TV kameran-snurrade, kameror blixrrade, jag snurrade, kompassen snurrade, Allt snurrade. Måste ha sett helt galen ut. Tyvärr hade jag här tappat hela försprånget jag tagit in på hela sträckan (sorry centrum laget!). Nedför till sista, här var det upplöpt så jag följde bara ”kostigen” ned till sista. Lyckade hålla stånd mot några bakom men knäade rätt hårt vid sista knicken innan upploppet. Fattade inte riktigt att jag gjort min första 10-mila. Rundade målet och sammanbitet räckte över kartan och lampan, lyckades nog få ur mig ett ”lycka till eller kör hårt”, det minns jag inte. Växlade in på 299 vilket ändå kändes mycket skönt. Sedan hänvisar jag till tältbilderna. zzzzz..

Sträcka 5. Fredrik Holmström
För mig kändes det helt overkligt att jag skulle ut på en sträcka på 10-mila när jag anlände till TC på lördag förmiddag. Jag hade laddat bra i veckan genom att ligga däckad i feber, men kroppen hade ändå återhämtat sig hyfsat och laget var ju redan rejält decimerat av sjukdom så jag tänkte att jag kör. Under natten sov jag inte en sekund, jag var rätt nervös. Skulle det vara halvmörkt när jag skulle ut? Hur såg terrängen ut? Skulle det vara svåra kontroller? Tänk om jag stämplar fel? Tankarna snurrade på bra när jag låg på rygg och försökte slappna av. Så kom det ju hela tiden andra Centrumlöpare som skulle ut eller som kom hem från sina sträckor. Då spetsade jag öronen lite extra och vart klarvaken igen.

Plötsligt var klockan 04:40 och det var dags för mig att byta om och ta mig ner till växeln för att ta emot Peter Enander från Långa natten. När Peter likt en ostbåge segnade sig över träbron (med rejäl kramp) steg pulsen ytterligare. Han hade sprungit starkt och nu var det plötsligt min tur.

PANG, kartan i hand och iväg. Redan efter ett par hundra meter gjorde veckans sjukdom sig påmind, flåset var inte på topp och huvudet inte knivskarpt efter en natt utan sömn. Men kontroll 1 plockade jag lätt, sprang i nervositet bort mig redan på 2an, fångade in 3an och 4an. Kontroll 5 låg på ett litet berg ute på en åker så den var väldigt lätt, men nu kändes det riktigt tungt i lungorna. 6an var jag lite krokig på, rakt på 7 och lite vingligt till den extremt lätta 8an, där fick jag ett: Heja Centrum som värmde. Till kontroll 9 var det långsträcka. Jag gjorde ett risigt vägval och försökte plöja rakt genom en skog korsad av 15 000 stigar och siktade på att bli uppfångad av en parkering ute i skogen. Det blev jag aldrig …. SATAN, nu var jag illa ute! Valde efter en stunds försök att passa in kartan på skogen att springa rakt västerut till den stora vägen och därifrån ta nya tag. Sagt och gjort och nu rakt på 9an, men med mycket tidstapp. Jag hade även problem med 10 och 11, blev nog lite extra skakig och försiktig efter praktbommen på 9an. Efter det började det släppa orienteringsmässigt, men nu var jag riktigt trött. 12 och 13 hittade jag rätt snabbt och det var en fröjd att springa mot 14, det gick inte snabbt men nu var det inte långt kvar. 14 och ut på en stig, där var 15 (fy fan vad skönt!) sen följde jag bara på tåget mot sista kontroll nummer 16 och spurtade mot mål. Jag minns att Mette hejade på upploppet och från kontroll 16 till mål låg jag ju ändå tidsmässigt och slogs med topplagen, bara 14 sekunder efter bästa sträcktid! :-D Fram till Peter Hemmingsson som sa att jag såg ut som en gangster innan han stack iväg på sträcka 6.

Springa kan jag, så jag ska ner en bra bit under 10min/km i sommar, det blir mitt mål.

Sträcka 6. Peter Hemmingsson

Det svåraste var att sova, fast jag var hemma i min riktiga säng. Klockan två på natten vaknade jag av ett sms från Oskar som undrade om jag tänkte skjutsa Mattias till start. Två på natten! Efter att ha somnat om och sovit ett par timmar stod jag och kokade gröt när Oskar ringde för andra gången:

-Det blir ingen mer gröt för dig, skrek han. Holmström går ut NUUUU!

Oj då. Det verkade som att min växling skulle ske en timma (!) innan planerad tid. Jag måste ta mig till växlingsfållan i Rosersberg på en timme nu. Med Oskars tillåtelse struntade jag i centrums kollektivtrafikfilosofi och hoppade i bilen istället för på nattbussen. En timme efter att Fredrik gått ut på förstasträckan stod jag i växlingsfållan och följde giganternas kamp på näst sista sträckan på storbildsskärmen. Själva hade vi några sträckor kvar…

När Fredrik kom såg han mycket riktigt ut som en gangster, med svart mössa och matchande svart centrumdräkt. En orienterande gangster – det inger respekt. Kartan jag fick i handen ingav också respekt. Två veckors träning efter fyra veckors halsont var i minsta laget. Jag tog det betydligt lugnare än vanligt, vilket resulterade i att jag orkade springa hela banan runt och gjorde färre bommar än vanligt.

Ut genom slottsparken och bort till ettan, som dök upp mycket tidigare än jag hade tänkt mig. Aha – tiotusendelsskala var det ju. Bestämde mig för att skärpa till mig och började räkna steg som jag inte gjort på tio år och fokusera på höjdkurvor, och inte springa och tänka på något annat än orientering. Det visade sig vara ett vinnande koncept. Till tvåan sprang jag rakt genom skogen vilket säkert inte var snabbast men banan var redan en mil fågelvägen och jag visste att jag inte skulle orka springa en enda meter extra i onödan. Efter lite förvirring i blockterräng som fanns i verkligheten men inte på kartan hittade jag någorlunda snabbt tvåan, och sen var det härlig höjdkurvsorientering till trean och fyran som jag spikade. Vid femman gjorde jag en treminutersbom – utan att fatta att jag var på precis samma plats som tre kontroller tidigare, för banan korsade sig just vid femman. Så går det när man viker kartan för mycket. Sexan och sjuan gick bra, till åttan rundade jag ett grönområde som eliten (nåja) sprang fast i :-) Nian, tian och elvan var fin höjdkurveorientering och sen kom långsträckan som måste ha varit samma som den Fredrik beskrev. Jag lyckades däremot ta mig vidare från de 15 000 traktorstigarna (se ovan) och vidare till tolvan nere vid ett långt träsk.

Nummer tretton blev min stora femminutersbom, trots att det bara var hundra meter från stenen som var sista säkra och in till kontrollen. Riktningen blev fel trots att jag tyckte höjdkurvorna var hur tydliga som helst. Först vid tredje försöket in från den där stenen använde jag kompasskurs och kunde konstatera att jag böjt av 90 grader fel tidigare utan att märka det. Så var självförtroendet i botten ett tag och benen värkte. Lite kontrollplockning utan bommar till nr fjorton, femton och sexton muntrade upp, och nu hade jag dessutom för första gången fått sällskap av en kille som jag sprungit ikapp och som hängde på mig hela vägen till kontroll nitton. Det var också bra för självförtroendet. Mindre bra var att han spurtade om mig med nästan en halv minut från kontroll tjugo och in i mål. Jag var nära att lägga mina sista krafter på en meningslös spurt, påhejad av Mette som sprang betydligt snabbare än jag längs med upploppet på andra sidan stängslet, men någon annan ropade ”Mattias har inte kommit än, Mattias är och byter om” och då kunde jag nöjd dra ned på tempot lite och njuta av avslutningen in över slottsparken rakt framför Rosersbergs slott och tänka att om Kungen står där i fönstret just nu så frågar han säkert sina hovadjunktanter vilka de där i svarta dräkterna är, de är väl inga terrorister, men hovadjunktanterna ger lugnande besked samtidigt som jag snubblar in över mållinjen på mitt första tiomila. Men någon Mattias ser jag inte…

Sträcka 7. Mattias Bratt
Jag gick ut en eller ett par minuter sent efter att Peter sprungit tio minuter fortare än annonserat. Bra jobbat, men tråkigt att jag inte var på plats i tid… Första kontrollen var lätt och jag kom igång bra. Kände dock ganska tydligt av att mina ben utsatts för landbaserad sport (innebandy; normalt tränar jag uvrugby) redan på torsdagen. Det mesta av träningsvärken hade som tur var släppt. På väg till andra kontrollen upptäckte jag att jag hade en stark tendens att gå mer till höger än kompassen visade så jag sprang lite längre än nödvändigt, vilket bör synas på mitt gps-spår som jag inte sett än. Jag fortsatte runt banan i ganska lungt tempo men utan några större missar. Skogen var rätt så öppen tycker jag, så det var ganska lättläst. Men jag måste lära mig att lyfta på fötterna ordentligt; gick på nosen där det var risigt flera gånger. Efter att ha blivit påhejad av centrumtrupperna halvvägs fick jag lust att bada i en gyttjepöl, men glömde ta av mig glasögonen först. Blev sedan lite förvirrad av att plötsligt vara ensam i skogen igen, men var där jag troddde även om jag aldrig såg den sankmark jag skulle följa mot kontrollen. Till slut var jag på upploppet och fick nya krafter, men de räckte tyvärr inte ända in, även om första halvan av de 490 metrerna nog gick ganska fort. Gick in under tio minuter per kilometer en kvart snabbare än beräknat, så jag är nöjd med min insats. Plockade tydligen några placeringar också!

Sträcka 8. Mattias Henriksson
Härligt med Tiomila på pendeltågsavstånd. Jag antar att det är ungefär samma känsla som att få göra lumpen på hemmaort och kunna gå hem till mamma och pappa och äta middag efter dagens övningar. Alltså åkte jag ut till Rosersberg på lördagen och hejade på damernas start, njöt av stämningen och solskenet och drog sedan hem för att sova i min egen säng.

Höll koll på herrarnas onlineresultat på kvällen och såg att det gick betydligt snabbare än väntat. Började bli lite orolig att jag inte skulle hinna ut innan det var min tur. Hade lite lägesrapportering via sms från Oskar under natten, så jag sov inte överdrivet djupt, men var ändå full av energi när klockan ringde 05.50.

Nästan ensam på tåget ut till Rosersberg. När jag kom gående mot TC hörde jag på långt håll hur engagerad speakern var. Det lät som att redan var dags för målgång för somliga. ”Jaha, kul för dem” tänkte jag och hann med en rejäl frukost med havregrynsgröt i restaurangen.

Jag gick in i växlingsfållan i god tid… lika bra att vara beredd. Joggar fram och tillbaka i 20-30 minuter. Så ropar Karin ”Nu kommer han!”

Full fart iväg. Härligt att ha en lång rak löpsträcka med gott om tid att läsa in sig på kartan. Underbar parkmiljö, korsade äppelträdgården och in i bokskogen. I den mjuka mullen under bokarna var stigarna extra djupt upptrampade. Jag hittade en som verkar gå mot 1:an och satsar för fullt. Hmm… ”bryter jag inte mot paragraf 7.5.4 nu?” hann jag fundera innan jag också hoppade över det nertrampade stängslet. Helt i onödan, visar det sig, eftersom jag inte skulle passera stängslet. Slarvig kartläsning och bom på 1:an även i denna tävling. Hittade kontrollen efter lite irrande.

Mot 2:an. Här märkte man nackdelen med lövskog. I grönområdena är det riktigt jobbigt att krångla sig fram. På den fina grusade promenadstigen jag kom ut på kunde jag återigen hålla full fart och samtidigt läsa kartan. Pang! så lyckades jag snubbla på den enda stenen som ensamma stack upp ur vägen och föll raklång i backen.

Upp och iväg. 2:an, 3:an, 4:an och 5:an var inga större svårigheter. Tog det lugnt för att stämma av alla detaljer med kartan, hängde på andra ibland och blev själv påhängd ibland. Det fanns en hel del stigar att följa.

Strecket till 6:an gick rakt igenom ett stort grönområde. Inga snabba omvägar fanns. Jag hoppades att det skulle hinna vara så nertrampat att det bara var att springa rakt på. Det var det inte. Istället var det stenar, smågranar, sly och grävda hål att försöka ta sig fram igenom utan att bli helt sönderriven, så kursen blev långt ifrån rak. Grönområdets gräns var i alla fall tydlig, blev uppfångad av ett dike som inte fanns på kartan. Efter lite sökande både norrut och söderut hittade jag kontrollen.

Vacker skogslöpning hela vägen till 7:an. Äntligen kunde jag hålla god fart mellan två kontroller och hela tiden hänga med på kartan. 8:an var inte heller något problem. Vägen till 9:an var lite speciell genom ett svart gyttjekärr kantat av upprostade plåttunnor.

Långsträcka till 10:an. Nu började det kännas när det gick uppför. Detaljfattigt uppe på höjden, men jag följde den upptrampade stigen. Kom ut i labyrinten av terrängfordonsspår, men lyckades hitta var jag var, vilket var till stor hjälp. Full fart mot kontrollen, blev först lurad av en annan kontroll i närheten, men den visar sig vara precis där den borde.

Lika detaljfattigt på väg till 11:an, hade inte mycket att stämma av mot och missade branten med några meter. Hittade den efter lite irrande. Röset vid 12:an inne i tätskogen visade sig vara en gammal spännande betongbunker. Kontroll 13 fick jag också leta ett tag efter. Blev lite lurad av den låga ekvidistansen och trodde att jag var på annan plats på eljusspåret.

Sedan gick 14, 15, 16 och 17 utan några större problem och därmed var det tid för upplopp. Den första jag ser är Peter H som vinkar och hejar, en bit därefter kommer Karin som klappar och joggar utmed stängslet för att få mig att hålla tempot. Tack till alla er andra som också var någonstans i utkanten av synfältet, men som jag var för trött att se. Funktionären visar in mig i rätt fålla och jag kunde äntligen slutstämpla och, inte minst, checka ut och vara säker på att jag klarat min sträcka!

Detta var underbart skoj! Kan bara rekommendera er som inte var med att redan nu boka in 18-19/4 nästa år!

Sträcka 9. Anders Berg

Sträcka 10. Torbjörn Thufvesson
Nervöst innan start. Har knappt börjat kolla på kartor så var det dags att vara med sista sträckan på 10-mila. Andra riktiga tävlingen för thufvan efter Tumbaträffen helgen innan. Kändes skönt när man väl kom iväg i omstarten 10:30. 1:a kontrollen bestämde jag mig på en gång för att gå på säkerhet. Ett fåtal sprang ”min” väg. Uppe vid kontrollen dök sedan ett gäng snabba killar upp vilket gjorde att det kändes som jag gjort rätt. Långt ben till kontroll 2 så hängde jag i princip efter. Hade koll på huvudriktningen men vägvalet blev i princip rakt på i drygt 20 minuter. 3:e och 4:e låg nära kändes helt ok. På 5:e kontrollen så brast taktiken. En relativt stor klunga hade bildats och de första snabba hittade säkert rätt. De som kom bakom visade sig lita på klungan men alla var fel ute. Förvirring och psykisk bevakning. Jag borde ha gått ner till närliggande fält eller tillbaka för att få säker referenspunkt. Blev osäker och alla i flocken bevakade varandra. Ordnade sig till slut och sprang vidare relativt ensam och med ok resultat till kontroll 6.

7:an blev en del letande och sedan lite jämntrögt. Totalt sett inga problem med distansen men det finns definitivt mycket att göra på finorienteringen. Ge mig ett år till så kommer jag att kapa tiden med åtminstone 20 minuter. Superskoj var det i alla fall och känns stort att få vara med. Stor heder till Oskar också som coachade och stod i natt som dag, trots risig rygg och virus.