Jukola: Storyn

Centrums meriter:
Tiomila: check!
Jukola: check!

Så nu är det dags för återse artikelserien ”storyn”. Den var mycket uppskattad efter Tiomila och jag antar att det inte kommer bli sämre nu!

Antingen går ni in och ändrar direkt i artikeln (om ni har rättigheter för det – längst ner klicka på ändra) eller så mailar ni mig er text. Försök beskriva dels resan och stämningen men framförallt er prestation i skogen!

Damstafetten

Sträcka 1: Karin Henriksson

Sträcka 2: Katarina Fahleson

Sträcka 3: Anne Solbraa

Sträcka 4: Karin Fägerlind
Jag gick ut på sträcka 4 i en omstart och försökte hänga på täten så gott det gick. Redan efter ett par 100 m träskade de ner oss i en bäck, vilket var ok för mig med de långa benen, men man såg en del nästan otäcka djupdykningar.

Fram till kontroll 9 var det bara att hänga på. Nervositeten släppte och efter ett tag började jag nästan ledsna. ”Det här var ungefär lika mycket orientering som kungsholmen runt” tänkte jag, och det var ungefär då som stämplade 197:an. Men… jag skulle ju inte ha 197 utan 196! Var fan var jag!?!

Jag fick ganska total panik. Finnarna använde sk. emitbrickor och jag visste inte alls om jag skulle bli godkänd bara för att jag stämplade över! Skulle hela damlaget bli diskat för att jag sprang och sov och inte ens kollade nummrena innan jag stämplade? Medan jag funderade på var jag var sprang säkert 100 kvinnor förbi mig vilket gav mig känslan att alla snart skulle ha sprungit om mig.
Snart skulle jag vara ensam kvar i den stooooora finska skoooogen….

Det tog ett tag att ta sig samman från denna kalldusch. Sedan var det inte tal om nåt häng. Jag fick orientera mig fram till varenda kontroll, och de som var kvar i skogen var ju minst lika kassa som jag på att orientera, och pratade dessutom finska. Jag irrade rejält på vissa, spikade andra och träskade ner mig själv riktigt härligt i ett träsk.

Det hela tog 2:04.36 vilket är en ok tid för mig och denna sträcka (8,2 km). Men det är klart att det retar mig att jag tappade fokus så totalt bara för att jag fick häng. Plats 830 av 870 är inte heller nåt att jubla över (men godkänd blev jag!). Min analys är att jag måste lära mig orientera.

Men summa summarum var det en väldigt rolig resa. När man tittar på Fredriks bilder vill man faktiskt tillbaka, trots regnet, det sura kaffet och den bruna geggan i träsken som inte går bort varken med tvål eller tvättmedel.

Herrstafetten

Sträcka 1: Jakob Larsen

Sträcka 2: Oskar Karlin
Det hela började redan ett par daginen efter Tiomila. Man hade ju hört rykten om Jukola, Tiomilas storebrorilainen. När allas träningsverkinen hade börjat lägga sig slängde vi ut förfråginen om Jukolainen. Intresset var från början lite kleninen men såsmåningomen fick vi ihop ett damlag med resevinen och nästan ett herrlag.

Snabbspolning framåt.

Värtahamnen fredag eftermiddag. Centrumballonginen var av ny sort, stor och glansig, vilket signalerade en börjanen på en ny eralainen! På färjan över mot Åbo var det tyst i graven sånärinen på några överkokta bonne-orienterare som inte förstått när man ska lägga in Jukolastötinen.

Vidrigt tidig frukost. Många garvade åt mitt svulstiga uppradning av frukostartiklar men skratta bäst som skratta sist när jag många timmar senare i Finska skogarna håvade upp ett kokt ägg ur fickan!

Bussresan till TC upplevdes sovande, vilket var skönt, för det behövdesinen. Väl där insåg vi att Jukola inte var någon liten blek kopia av Tiomila utan dess överman/kvinna! På ett militärflygfält hade man radat upp hundratals militärtält i raka led. Flera av oss började yra om att det kanske var i lumpen vi hamnat? Intagninsprovet var 12 km perkele i gyttjefyllda grönområden. Skulle vi klara det?

Min plan från början var att äta min medhavda frukostbuffé till lunch för att sedan trycka i mig en andra lunch vid fyra och sen middag vid elva. Det gick utomordentligt bra faktiskt. Uppladdningen såg ut att bli perfekt! Men som alltid när man känner att man är helt på banan händer det något som tar en ner till jorden igen.

Denna gång var det inte något fel på mig eller min omgivning. Istället var det Gubbarna i Gubblaget Sverige som släppte in ett mål på övertid i finska öltältet, som för stunden bestod av 98% svenskar och sju spanjorer. Fuck! Så fort bollen rullade i mål var det bara att lämna tältet så fort som möjligt och tänka på annat och det gick till en början riktigt uselt men så småningom lyckades den finska omgivningen radera all annan sport än orientering ur min hjärna.

Försökte sova ett par timmar innan jag skulle ge mig ut på andrasträckan men det gick riktigt råligt, trots att jag var skittrött.

Jakob Larsen, nu mera rutinerad förstasträckslöparainen, inledde vår långa natts färd mot dag och jag skulle som sagt springa andrasträckan. Eftersom jag inte kunde somna gick jag bort mot växlingen lite tidigt, men det var bara härligt att stå och stångas med alla andra som skulle ut på min sträcka. Ja, stångas, för växlingshagen var ingen stor historia inte. Innan jag gav mig in där provade testade jag att stämpla med den s.k. EMIT-brickan i testenheten utanför växlingen. Kändes lugnt, men jag tänkte ändå vara på säkra sidan och hålla nere den någon sekundinen för länge för hur kul skulle det vara om man sänkte laget pga en för snabb stämpling? Nä just det.

En kul funktion de hade vid växlingen var ett gäng datorer som var uppkopplade till löparna i skogen så man kunde se hur ens lag låg till. Efter halva loppet var Jakob tjugo minuter (om jag minns rätt) efter täten, så då var det bara att lägga till det från att täten hade växlat. Lättare sagtinen än gjortilainen! När jag väl var inne i hagen tappade jag helt koll på tiden så jag fick knuffa mig in där jag borde stå och bara vänta. Så det blev aldrig någon uppvärmning för mig, vilket inte var så hemskt bra med tanke på min rygg som måste startas igång som en gammal rostig ford.

OK, helt plötsligt kom han! Både hans och elitens tider var något längre än i Tiomila på motsvarande distans så jag antog att det kunde bli en riktig jobbig resa, och ja det enda Jakob sa var att skogen var jävligt risig, sen bar det iväg ut i regnet.

Tog det väldigt lugnt till startpunkten. Såg det som uppvärmningen och passade samtidigt på att vika ner tältet som jag hade i min hand. Jag bestämde mig för att aldrig titta på hela banan utan endast fokusera på en sträcka i taget, vilket förmodligen var en bra taktik, annars hade jag fått ryggskott bara av att se bansträckningen.

Mot ettan var det upptrampad motorväg så det där vägvalet runt berget var bara att glömma. Här var det bilkö på autobahn som gällde! Med tanke på banans längd vågade jag inte dra på så mycket så jag rättade mig i ledet och följde med strömmen. Både ettan och tvaån var långkontroller. Upptäckte tidigt att det inte alls var den skogen man upplevt på TC, platt och tallhed, utan istället vidriga grönområden alternativt gallrad skog med nedhuggen sly överallt. Trots att det bara hade regnat i några timmar kändes skogen som dagen efter syndafloden ungefär, alltså helvetiskt blött. Fy fan! Men som sagt, jag rättade mig i ledet.

När det var vätskedepå redan på väg till fyran förstod man att det inte heller var den sista, med andra ord, det här är bara början!

Tänkte ta ett högervägval till femman men eftersom 100% av skogens nu temporära nomader drog sig åt vänster var det bara att, ja, du hajar, rätta sig i ledet. Men sen fick det fanimig vara nog! Mellan femman och sexan brakade alla iväg upp för berget och körde högervägvalet (som förmodligen var lite bättre) men jag var redan ruggigt less på berg så jag höll mig till vänster. Puh äntligen fick man vara fred i skogen!

Stötte på klungan igen vid nästa kontroll, sexan, och körde följa john hela vägen till sextonde kontrollen med några få undantag. T.ex. i en nedförsbacke hörde jag i på avstånd ett jävla massa plumsande. Helvete, tänkte jag, jag vill inte bada!! Då fick jag en idé. Istället för att springa där alla sprungit över diket få det upptrampade bottenlösa kanjunen, valde jag att vika av åt höger i skogen och ta diket där ingen annan gått över! Kom fram till diket som såg helt klart passerbart. Tog ett stort kliv från strandkanten och det var något som inte stämde, det var liksom inget som tog emot under foten och i nästa sekund stod jag där med vatten upp till armhålorna och kippade efter andan då vattnet inte direkt var varmt. Snarare kallt. Fick tag i en gren och drog mig upp samtidigt som jag såg en ryss gå i samma fälla. När jag väl var uppe på stranden igen (fortfarande på fel sida) började tankarna i huvudet snurra, ”vad håller jag på med? vore det inte bättre med en öl på Indigo?” osv. tills jag hittade en övergång som inte var genomvidrig. Övergången gick precis där alla andra hade sprungit, alltså i det spåret jag tänkt undvika. Anledningen var att det var som smalast där och man kunde nästan komma över diket i ett hopp, vilket jag nästan gjorde också. OK. nu var det uppförsbacke och jag vägde helt plötsligt 10 kilo mer pga allt vatten som valt att stanna i kläderna. Valde att promenera upp och försöka slå bort alla dumma tankar.

Vid sextonde kontrollen valde jag återigen att gå vänstervägval när alla andra gick åt höger. Till skillnad från förra gången jag gick själv blev jag nu väldigt osäker på min orientering eftersom det inte syntes till en käft i skogen. Mitt spår till kontrollen blev ett stort S. alltså rätt så svajigt, men inte direkt en bom. Utan den skulle komma vid nästa kontroll. Höll mig alldeles för mycket åt vänster och läste in mig på fel punkthöjd så jag la väl någon minut där, onödigt!

Sedan var det bara resten kvar. Ryggen började göra sig påmind igen och sa: Springer du för fort kommer jag dra av ett skott snart. Jag svarade med att dra ner på tempot och det var inte förrän jag började närma mig näst sista kontrollen som jag vågade tömma alla depåer i kroppen och försöka höja tempot. Det gick väl sådär men väl i mål var det inte mycket krafter kvar. Jag var genomblöt, frös och trots att jag tänkt ut massa smarta saker som jag skulle säga till Torbjörn vid växlingen blev mitt meddelande till honom att det var ”världens sämsta jävla skitskog” han hade framför sig. Kanske inte världens bästa tips men 100% sanning var det i alla fall.

Sprang bort till tältet där jag inte kunde hålla snattran ett endast dugg och lyckades nog väcka och samtidigt sätta skräck i alla kommande sräcklöpare med osammanhängande berättelser om hur vidrigt det var ute i finska skitskogen. Tjatade skitlänge om att jag ville ha koskenkorva men kunde inte hitta den. Blev sur och tog en bärs och traskade bort mot duschen.

Försökte få upp värmen i kroppen med utomhusduschen men det var omöjligt. Stod där i och skakade tänder tills jag kom på att det fanns en bastu också! Klev in i den och bara efter några sekunder fick jag tillbaka inte bara värmen utan även fattningen och insåg hur sjukt jävla kul det är med orientering!!

Eftersom både herr och damlaget lyckats hålla sig friska fick reserven Lotta agera lagledare, vilket hon gjorde med en otrolig braveur! T.ex. kom hon och Kattis och mötte mig i målet och erbjöd koskenkorva men jag var så borta att jag inte förstod vad hon sa, eftersom det var typ det jag ville ha mest i hela världen just då. Det var alltså där, i växlingsområdet, spriten var.

Fick väl några minuters sömn den resterande natten eftersom de runt omkring mig avlöste varandra i stora snark-VM. Min plan var att sova igenom Centrums målgång men den planen var bara att kasta i sjön då det bara inte gick att sova, vilket så klart var bra då det vore skamligt att att missa centrums första, men absolut inte sista Jukola-målgång.

Hemresan är mest ett töcken. Minns svagt ett par long island ice tea och horder av uppklädda tonåringar…

Sträcka 3: Torbjörn Thufvesson
Jukola rules. Nu blir det Jukola de närmaste 30 åren I alla fall. Betyg 8 av 10 på helhetsupplevelse. Sista 2 poängen dras av delvis för jag själv var för svag för att prestera en riktig tonårsfylla på båten hem. Trots goda chanser blev det heller inget riktigt ”mingel” med andra klubbar. Annars var det perfekt med regn, lera, gyttjebad, tältbastu, taskigt käk, snåriga steniga skogar samt mage och tarmar i totalt kaos. En eloge till Finnarnas rutin på Bajamajaservice.

Jag växlade till 3:e etappen 02:40 med pannlampa i strilande regn. Inget riktigt mörker men lampan behövdes mest för kartan i ca 1,5h. Oskar såg väldigt lerig och fin ut och gav den insiktsfulla informationen att ”det är riktig skitskog därute” vilket kändes som mycket värdefull information när jag sprang ut på mina 13,1 km, 25 kontroller. 1:a kontrollen gick genast snett och jag drabbades av sedvanlig panik. ”Mina” draglok hade givetvis fel kontroll, och jag inledde klassisk bärsärkarorientering. Det tog många minuter extra. 2-4 inga större fadäser och ett visst lugn kom in i kroppen. Vid 5:an gjorde högmod att jag vek av från klungan och kaxade runt själv en bit. Kom givetvis helt snett och total panik utbröt. Min/km blev 50:34 på 5:an vilket säger en del. Ville ringa till TC och säga att Centrum kan sova vidare allihopa och satsa på omstart. Det hade gått smidigare och fortare att gå brygga till den kontroll eller åla sig fram på ryggen, troligen hade det givit stillpoäng också. Hursomhelst var det bara att kämpa vidare och under större delen av tiden framåt gick det ändå hyggligt. På långa 9:an längst ut på kartan tog jag en egen lång sväng söderut och fick se mycket sten och snår, där träffade jag på lite finnar efter halva resan som pekade på kartan och sa något som lät Tervä, perkele jouva rauta, järvi. Jo, sa jag säkert och pekade på några branter perkele kippis, här är vi. Allt stämde och vi snubblade vidare genom bl a ett ganska långt mysigt dike till målet. Kroppen höll relativt bra och enda krampkänningen var när jag fastande helt i gyttjan i sista diket före mål. Med gyttja upp till midjan var det hopplöst att få upp benen men med hjälp av en närliggande björkslana så drog jag mig upp. In till växlingen där Sofia väntade entusiastiskt och laddad som bara den. Över med henne karta med den djupa informationen att det är ”Perkele” orientering som gäller därute.

Super stort tack till Lotta som bar oss på sina armar mellan sovtältet och växlingarna och såg till att vi inte missade något. Nu gäller det att snarast anmäla sig till Jukola 2009 innan några andra tankar smyger sig in…..

Sträcka 4: Sofia Andersson
Jag tänkte ladda mitt psyke med sömn, så jag sov igenom herrstarten men vaknade av regndroppar och hemska ord om hur hemsk den finska skogen faktiskt var. Somnade om och vaknade igen av en Oskar som tycktes ha varit med om tredje världskriget, lera hit och vatten dit. Men kommentaren som gjorde att min laddning totalt ballade ut var: Spring runt dikerna annars så sjunker du ned till halsen…. Jättekul, jag kommer att dö tänkte jag.

Väl uppe med springoutfit och regnkappa träffa jag Fok-Frida, en gammal klubbkompis som skulle ut på samma bana, kändes genast mkt bättre, sedan kom Lovely Lotta och peppade upp mig igen. Sist men inte minst slutade regnet falla och jag stod redo att springa ut!

Thufvan kom och jag tog kartan och började springa!! Gick ut lugnt och tog ettan med en liten krok, därefter var det löpsträcka och jag brände på rakt igenom allt grönt, vilket resulterade i att jag drog upp min stukning och tänkte shit pommes frites nu är det kört men nej det gjorde ont fram till tvåan där jag kom ganska bra på.

Trean var lätt och tvekade en minut om jag skulle ta väg eller skog till fyran, valde vägen och det kändes bra. Gick bra att löpa på och såg nu lite andra löpare i skogen, kom lite snett men visste var jag var så inga problem. Kontroll nummer 5 kunde dock gått helt perkele fel om jag inte tagit tag i mina tankar som var på annat håll, så en liten bom på 2 min. Det kan jag leva med.

Sträckan till 6:an var lång, jag hörde Osses varnade ord om drunkning & död och tog vägen. Kändes mkt bra när löpare kom ut på stigen igen efter försök att springa i träsken. Helt plötsligt var skogen full av finska gubbar som haltade fram. Orka Mallorca tänkte jag och ville springa om till 7:an men det gick inte i uppförsbacke. Så istället för att fokusera på kartan låg mina tankar i hur jag skulle lyckas komma förbi, vilket i sin tur gjorde att jag blev lost. Men efter att ha överlagt att lita på mig själv, sprang jag till vänster när resten, ca 10 pers, sprang till höger. Men jag litade rätt och tog 7:an!! 5 min i spillo…

Mellan 8 – 13, hade jag bra kontroll på läget. Sprang själv och kom rätt. Fick hjälpa 3 vilsna finnar också så det ökade mitt självförtroende lite mer.

På väg mot 14 började det tjockna med folk och det var nya stigar, trots det gjordes en minimiss på den kontrollen, kom för långt upp och började känna att jag måste skärpa mig in i det sista. Så 15 gick bra och 16 gick nästan hela vägen. 100 meter kvar missade jag symbolen, BRUNN. Därför blev det lerbad och lite mer lerbad, kom fram levande och stämplade. Sedan var det bara sista kontrollen kvar!!! Så tog en extra sväng innan jag tog den bara för att få ut lite till av den finska skogen… Kom upp på bron och det kändes så jäkla skönt!! Jag var runt, färdig och vid liv men framförallt det hade varit så kul!

Växla ut till Mattias med orden: Ta vägarna!

Sträcka 5: Mattias Henriksson
Sofias råd var egentligen ganska självklart, men ändå något som man måste påminnas om igen och igen. Nu fanns det ingen återvändo längre, det var det dags att ge sig ut i skogen, och det var först nu som jag riktigt insåg det.

Det hela hade egentligen börjat som en avkopplande nöjesweekend. En lång båtresa, slappa i solen, äta god mat (typ), kolla på spännande sport – vad mer kan man begära? Men när vi sent på lördagskvällen såg Jakob ge sig iväg ut i skymningen samtidigt som vinden tilltog och tunga regndroppar började falla, då förändrades sinnesstämningen och den finska melankolin spred sig.

Väl inne i tältet och nerbäddad i sovsäcken slog regndropparna mot tältduken med tilltagande kraft. Det hela hade under andra omständigheter varit riktigt mysigt och jag lyckades sova ett par timmar.

När Oskar kom in från sin sträcka vaknade jag till. Hans varningar om bäckar som av regnet blivit älvar och sankmarker med lera upp till halsen fick mig att för mitt inre se bilder av en skog som inte längre fanns. Bara gyttja, strömmande vatten och någon enstaka kontrollskärm kvar på en höjd som ännu inte spolats bort. Nu var det inte någon lek längre, det var finska vinterkriget i 2008 års tappning. Frontlinjen var inte långt borta och om ett par timmar var det min tur att gå ut och göra min plikt.

När underbara Lotta viskade mitt namn var jag redan klarvaken. Utanför tältet var det ljust sedan länge och regnet hade upphört. Jag andades ut, men var inte helt lättad. Det kunde ju vara lugnet före stormen. Särskilt hungrig var jag inte, så en kopp kaffe och en energi-bar fick bli min frukost. Sedan ivrig väntan i växlingsfållan innan Sofia lämnade över.

Full fart längs snitslingen och rakt ut över kalhygget. Det kändes inte särskilt exotiskt utan kunde lika gärna varit i Uppland eller Småland, så spänningen släppte och det gick lättare att koncentrera sig på orienteringen. Min traditionella bom på 1:an kom jag dock inte undan, jag följde det upptrampade stråket istället för att tänka själv och hamnade för långt upp på berget.

För övrigt var metoden ”Gå kompasskurs och följ stråken”, som jag hade hört en medtävlare tipsa sin lagkamrat om vid växlingen, mycket användbar. Sakta men säkert betade jag av kontroll efter kontroll, utan några större misstag. Jag hann till och med tänka så mycket att jag insåg det absurda i situationen. Klockan är inte ens sju en söndagsmorgon, och jag irrar runt tillsammans med 10.000 andra personer ute i en tung blöt risig finsk skog. Underbart!

Efter 5:an trodde jag att jag hade tagit ut mig för mycket och höll på att hallucinera. I en glänta stod bord med långa rader ädla drycker uppdukade. Men vätskekontrollen var högst verklig och jag fortsatte med stärkt själ och kropp.

Vidare mot 6:an fanns valet mellan att springa en kilometer genom skog och kärr, eller att göra en omväg på några hundra meter och till största delen få löpa grusväg. Med Sofias råd i minnet blev valet ännu mer självklart. På den lilla grusvägen var jag helt ensam, och den finska skogen kändes djup och mäktig. Grusvägen avslutades med en liten vändplan och fortsatte som något gyttjig traktorstig. Normalt kan det vara svårt att se var man ska svänga av från den här typen av vägar när det inte finns några tydliga föremål bredvid, men den finske kartritaren hade skickligt fått med varje liten krök och det var bara att gå rakt på 6:an.

På väg mot 9:an hittade jag ett fint vägval nästan längs upp på sluttningen över ravinen där de flesta klafsade i gyttjan nere i botten. Hela sträckan fortsatte lika vackert med en rågång som i slutet öppnade upp sig till en gräsbevuxen glänta.

Min enda större bom gjorde jag till 12:an. Slarvade och hamnade i fel stråk. Fick springa tillbaka till en någorlunda säker utgångspunkt. Tappade c:a tio minuter.

Närmare målet blev kontrollerna enklare, stråken tydligare och medtävlarna fler. Den svårlöpta skogen innebar att jag trots 8 kilometer i benen hade gott om energi kvar på upploppet och med spänstiga steg höll jag en medelfart på 4:44 km/min på sista sträckan in i mål. Någonstans hörde jag Fredrik ropa att jag skulle skynda mig för att hinna växla till Mette. Omstarten var senarelagd.

Vid kartplanket blev jag stoppad av två funktionärer. ”Pärkele”, tänkte jag, ”har jag gjort något fel?” Men orsaken var bara den att jag i min iver sprungit förbi vår karta. De visade mig till rätt plats, jag slet åt mig kartan, ropade ”Kiitos, kiitos!” och rusade mot Mette som pigg och glad försvann ut i skogen. Själv blev jag väl omhändertagen av Lotta m.fl. och fick äntligen gröt och dusch.

Den sista av resans höjdpunkter var att få sova en timme i solen i parken utanför färjeterminalen i Åbo.

Sträcka 4: Mette Petersson
Stressen har satt sig i henne redan innan de lämnat hamnen. Hon som hade sett fram emot en härlig orienteringshelg med efterföljande ledig dag för att riktigt kunna maxa ut båtresan hem har istället farit runt som ett skållat troll för att hinna med jobb, dubbla packningar och andra bestyr. Men den är av positivt slag och när lillasyster också dyker upp på terminalen känner hon sig bara glad och förväntansfull.

De i snörräta rader uppställda militärtälten får henne nästan att rysa av skräckblandad förtjusning. Så stort det är. Associationerna hoppar mellan flyktingläger, finska vinterkrig och välorganiserat friluftsliv. Vilken sträcka var det nu hon skulle springa och framför allt – hur lång var den?

Hon kan inte undgå att höra rösterna som pratar om ”värsta jävla skitskogen” och ”jag fick dra mig upp med hjälp av en gren”, trots att hon har öronproppar och egentligen sover ganska bra hela natten. Hon kryper ihop och skäms lite över att hon har gnällt om att sjättesträckan är längre än fjärdesträckan. Det känns som att hela världen är becksvart och regnet smattrar mot tältduken och hon är så glad, så glad över att hon inte är tvungen att gå upp. Inte än.

Mattias har passerat 6,8 km! Jippi, hon kommer hinna växla och springa ut innan omstartsfållan stängs. Vilket klipp han har i benen där han kommer på upploppet, bäst att själv ta det lite lugnt i början. Hon har en tendens att förivra sig. Med upptrampade trajar i kompassriktningen och ett pärlband av löpare ser det enkelt ut att hitta första kontrollen. Men hon har fokus på att få igång en krånglande gps-klocka och kommer till fel kontroll både en och två gånger innan en finne visar henne rätt på kartan. Perkele. Nästan tur att gps:en inte har gått igång, de här missarna vill hon inte visa.

Därefter går det bättre och hon undrar när skitskogen och träsken ska komma. Kanske tar hon för försiktiga vägval på de korta avstånden fram till åttonde kontrollen, men å andra sidan ligger hon bra till tidsmässigt så det känns ändå som rätt beslut. Mellan åttan och nian är hon dock plötsligt helt ensam. Hon förbannar sin feghet där hon springer på grusvägen och svär lite över sina tunga ben. Ska man välja den längre vägen så måste man ju åtminstone hålla tillräckligt hög fart för att kompensera det, skäller hon på sig själv.

Trots bannorna tar hon stigvägvalet även till tolvan. Hon har inte ens tagit hälften av kontrollerna men börjar känna sig ganska trött. Det värmer när hon märker att hon i alla fall håller jämna steg med en kille som ser ut att vara i 20-årsåldern. När hon dessutom plockar kontrollen före honom efter att de båda irrat runt lite alldeles för högt upp på sluttningen gör det inget att han förmodligen tänker likadant om henne som hon brukar göra om de där stadigt framtuffande D55:orna hon har sprungit om gång efter annan i andra sammanhang.

Till 15:e kontrollen blir hon övermodig och totalmissar trots att hon bara är 150 m från kontrollen. Hon känner hur södertörnskogspaniken sprider sig i bröstet när hon inte klarar att läsa in sig på någonting. Både hjärna och ben känns bortkopplade och när hon till sist hittar kontrollen känns det som att hon har irrat runt i dagar. En snabb titt på klockan bekräftar i princip antagandet och det blir motigt, tetigt och långsamt. Hon förlikar sig med sin plats i raden av äldre gubbar som lunkar på i jämn takt till kontroll efter kontroll. En bild inte helt olik scenen från Isengård i Sagan om de två tornen där nya monster dyker upp bakom var och varannan sten kommer för henne, när hon för en stund föreställer sig Jukolaskogen från ovan.

Resten av banan går hon som på autopilot. Det är upptrampat och ganska enkel orientering och inte ens för sig själv kan hon motivera sitt ständiga stannande för att titta på kartan och kompassen med något annat än fullständig trötthet. Lagkamraternas ivriga påhejande på upploppet når henne som genom ett dovt filter, men det räcker för att hon ska försöka öka stegen den sista lilla biten in i mål. Någon växling är det inte tal om – Fredrik har varit ute i skogen nästan lika länge som hon själv och hon tar tacksamt emot både choklad och sprit.

Hon noterar att gymnastikskorna har fått en halv liter gazpacho över sig, men är för trött för att orka bli upprörd. Inte heller det faktum att samtliga ombyteskläder är genomfuktiga gör så mycket, det går bra att ta på sig en blandning av sovplagg och överdragsställ. Whiskeyn värmer också.

Åbo är soligt och båtresan är som att se en live version av henne själv som 15-åring. Eller 18-åring. Eller kanske en framtidsvision av henne själv som 45-åring? Det enda som får underkänt är pizzan på restaurangen vid vattnet.

Väl i hamn snirklar hon sig fram mellan ryggsäckarna och spritpåsarna, tar första sämsta taxi och blir totalt rånad på resan till Fredhäll. 460 kr! Hon väljer att se det som en försmak av nästa äventyr som väntar. I tre dagar ska hon stolpa omkring på Cannes Lions – International Advertising Festival. Men några skor med öppen tå är det inte tal om. Det har Jukolaträsken sett till.

Sträcka 4: Fredrik Holmström
Inspirerad av upplevelsen av en sömnlös, nervös natt under 10 mila gillade jag idén om att Centrum OK även skulle åka till Jukola! Efter att klubbens ställföreträdande stjärna Jonas Nylund propagerat hårt för detta träskevent var valet att resa inte svårt att göra. Herrlaget fick dock fjäska till sig två löpare från damlaget för att få till ett komplett lag. Det var en massa ursäkter om bröllop, seglatser, andra lerfester (Hultsfred) och ridläger för döttrar som decimerade oss. Skärpning i leden!!!

Till skillnad mot 10-mila hade nog hela Centrumgänget en rätt avslappnad inställning till tävlingen. Det var inte riktigt samma sammanbitna/fokuserade stämning när vi kastade loss från Värtahamnen som på pendeln ut till Sigtuna i våras. Löpordningen spikades i princip först på färjan över till Turku där även Sofia höll en bejublad föreläsning om det norsk/finska stämplingssystemet Emit som går ut på att man springer omkring med ett ping-pongrack i skogen och high-fivear alla kontroller.

Som löpstarkast i gänget tog jag på mig den sista och längsta sträckan på 13.8 km. Att jag aldrig sprungit längre banor än 7 km och att jag är riktigt usel på att orientera var tydligen inget som jag tyckte skulle ställa till problem … Min strategi var att koppla bort tanken på att det skulle bli jobbigt och svårt och istället bara se det som något kul. Det är ju faktiskt därför jag är med i Centrum, för att det är så jävla kul. Att vi redan på förhand var dömda till omstart på minst en sträcka underlättade också. Då visste jag att min starttid skulle bli 08:45, sharp. En rejäl natts sömn med en stor tallrik porage (fransk accent här) till frukost skulle bädda för ett i alla fall okej lopp tänkte jag. Nu gick det inte riktigt enligt plan … Jukola är en STOR tävling med 11 000 löpare och den inramningen i kombination med en riktigt elak skog satte mina knän i självsvängning. Laddet blev inte bättre av att alla våra löpare höll på att drunkna i träsken under sina sträckor. Det första Thufvan gjorde när han kom tillbaka till tältet efter sträcka 3 var att ge mig en Power Gel med uppmaningen, ”Tryck i dig den här efter 1h” Historier värdiga vilken WW2 krigsfilm som helst avlöste varandra under natten och man blev väl inte helt pepp på att hänga på sig kompassen och bege sig ut som kanonmat åt det finska vidundret, skogen.

Omstarten blev framskjuten så vi lyckades slänga ut Mette på sträcka 6 precis innan fållan stängdes. Kvar stod jag och trängdes med 1000 andra löpare. Nu var det masstart igen! De sista orden jag hörde i huvudet innan jag sprang ut var Karins från Ärla ”Det var riktigt svår orientering”. Perfekt, nu kör vi! Jag drog upp kartan, som visade sig vara ett segel man tryckt sträckan på och efter lite origami lyckades jag nästan hålla den med en hand. Under morgonen hade jag fokuserat hårt på att jag skulle göra mitt egna lopp. Att INTE falla i fällan att ta rygg på nån gubbe och springa till fel gaffling. Den idén sket sig redan mot kontroll 1 när jag med flackande blick inte lyckades se någon skog på grund av alla löpare. Jag omvärderade snabbt min strategi på väg mot kontroll 2 när ALLA löpare brände rakt igenom det svårsprungna gröna området på kartan och inget ville följa med på mitt mysiga vägval som innebar löpning på grusväg. Så, ny plan, ta rygg och läsa in mig när det började lukta kontroll. Riktig perkeleorientering. Jag sprang med svansen mellan benen, med sänkt huvud och riktigt skämdes över mitt sätt att orientera på. Längre ut i skogen visade det sig att det bara var att springa på dom upplöpta motorvägarna som fanns efter natten och när dom splittrades upp fick man fokusera lite och välja rätt stig. Valde man fel, fick man köra Thufvans taktik, flipperorientering, och studsa omkring mellan gafflingarna. Väl på upploppet stod hela Centrum OK och hejade ljudligt vilket gav extra skjuts i benen, så jag lyckades löpa om en halt farbror strax innan mål. Jag gjorde i ärlighetens namn ett riktigt uselt lopp orienteringsmässigt men ett bra lopp löpmässigt och plockade 28 placeringar under min 2 h och 27 min i skogen. Den finska tantens ”OKI” vid utstämplingen värmde också och Centrum Oks första Jukolalopp var ett faktum.

Stora shout outs till L8 som skötte lagledarrollen på ett föredömligt för att inte säga heroiskt sätt. Utan dig hade vi fan inte kommit runt!

Lagledare: Lotta Magnuson
Vi är tolv centrummare som åker från Siljaterminalen fredagen den 13e juni. Halvt på skoj undrar vi hur många centrummare som kommer att komma tillbaka från äventyret i de okända finska myrmarkerna. Vi enas om att det är viktigt att det är tolv centrummare med tillbaka till Sverige igen, men att det inte nödvändigtvis behöver vara desamma som åkte ut. Efter en brokig kvällsmat samlas vi ute på i lä på akterdäcket. Vid Ryssudden konstaterar Mattias att bilfärjan går i tid och Oskar tar en genomgång av den stora utländska orienteringstävlingen (15000 anmälda deltagare) – för säkerhets skull på finlandssvenska. Sofia går igenom det för centrum nya stämplingssystemet emit – vi kommer att ha tre brickor som alla ska dela på.

Lördag morgon inleds tidigt med en enorm frukostbuffé som intas på 15 minuter blankt i slagsmål med 5000 andra morgontrötta orienterare. Efter att ha sovit största delen av bussresan mellan Åbo och Jukola landar vi till slut i vårt nya hem: ett gigantiskt militärtältområde. Känslan är smått surrealistisk; den som är lagd åt att se sitt liv som en film skulle säga att vi hamnat i ett stort flyktingläger eller i en krigszon.

Damkaveln kommer att starta redan två. Men först betalar vi avgiften, äter mat, och hämtar emitarna. Karin H är först ut. Och det är gott för filbunkslugnare löpare går inte att uppbringa i centrum. Eftersom alla mår bra och är vid hälsan kommer jag som är reserv inte att springa. Jag blir istället den som ser till att alla växlar på rätt ställe och tidpunkt. Jukola kommer för mig alltså inte att bli inte ett lopp i skogen utan en oavbruten vandring fram och tillbaka på grusvägen mellan tältet och växlingsfållan med alla centrummare genom eftermiddagen, natten och fram till sista löparen är i mål på söndagen. Men till dess är det ännu långt…

Hela centrum är på plats när damkaveln startar. Karin glider förbi med stort lugn på storbildsskärmen. Den svarta outfiten är lätt att urskilja i kontrast till övriga orienterares kläder i regnbågens alla färger. Kattis är nästa till att växla. Medan vi väntar funderar vi på om utdelning efter loppet är värd all oro innan. Varken jag eller Kattis var speciellt säkra på den saken. Karin kommer i mål på exakt beräknad tid 15:30. Det var ett lätt lopp tycker Karin och det har inte varit mycket orientering, mest att följa upptrampade stigar. Anne går in i fållan tidigt och får stå och frysa länge utan överdragskläder. Det är innan vi har upptäckt datorn som visar var i banan löparen som ligger ute är. (eh, tack för det tipset, Oskar) Så kommer Kattis in 17:15. Det har gått bra sånär som på en 10-minuters bom som grämer henne. Karin F laddar för omstart till 18:20. Exakt två timmar senare springer hon i mål på sista sträckan. Jag har svårt att urskilja henne eftersom de knallröda strumporna har blivit svarta av all brun dy i myrmarkerna. Karin F är nöjd. Fortfaraden är alla centrumlöpare välbehållna efter damkaveln. Smutsiga är de, men ingen har fastnat i den finska dyn.

Nu finns ett par timmar att äta och ladda om inför den längre Jukolakaveln som kommer att pågå fram till middagstid på söndagen. Men tiden går snabbt och så plötsligt är Jacob i startfållan på väg ut i de mörknande myrmarkerna. Han är laddad och siktar på att nå ner mot åtta minuter per kilometer. Det betyder ändå att han kommer att vara ute minst en och halv timme för sträckan är över milen. Masstarten är mäktig. Alla löpare ser tillsammans ut som en självlysande vätska som rinner ut i den svarta barrskogen.

Vid tältet möter jag Kattis som har vaknat av startskottet. Järnspikars, jag som hade lovat att väcka henne. Jag blir riktigt ledsen på mig själv och tappar modet en smula.

Men det som var det som var depp, blir till något trevligt: Kattis som är pigg nu följer med till växlingen och jag får sällskap. I växlingen hänger Anne och Karin och vi blir ett litet gäng som peppar Oskar inför kavelns tunga nattstäcka. Jacob kommer in enligt tidplan men trots det andas han om att det var en tuff bana i en tuff skog. Det märks: han är skitig och dyngsur från topp till tå. Vi går tillbaka till tältet för att väcka Thufvan som kommer att ta den långa sträcka genom gryningstimmarna. Han är redan vaken och snart ombytt och snart är det vägen tillbaka till växlingen via en sen fika i kaffetältet. Proceduren blir tryggare för varje byte; hämta nästa löpare, peppa, byta ut och hålla ytterplagg torra, fylla på vatten och choklad, gå förbi den bästa bajjanmajjan, gå förbi kaffetältet, kolla på skärmen hur löparen i skogen ligger till och så hejja på löparen som går i mål, följa med löparen tillbaka till tältet och så om igen.

När Oskar går i mål står klockan på tjugo i tre. Han är rejält skakad av banan som är den värsta han sprungit hittills. Med gegga upp i ansiktet syns det att han har haft närkontakt med det finska myrmarkerna. Han springer tillbaka för att få upp värmen. Nu viker även Kattis av och jag funderar på hur jag ska hålla mig vaken innan nästa löpare ska väckas. Jag kollar igenom shoppingladorna som flankerar grusvägen mellan tälten och växlingsfållan. Märkeskläderna ser inte lika attraktiva ut nu som tidigare på dagen. Nu är det är grått och tomt sånär som på personalen och ett par kunder. Jag går tre varv tills jag har tittat på varenda liten strumpa. I tältet sover alla förutom Sofia. Vi går till växlingen för att hänga där istället. Vi traskar omkring, kollar datorn med jämna mellanrum, tar en tur till kaffetältet och så tillbaka till datorn igen. Men var håller Thufvan hus ute i skogen? Han dyker inte upp på 6.9-kilometersposten. Vi tar en tur till och så kollar vi igen och igen med feminutersintervaller. Och då dyker han upp på skärmen! Det är skönt att se ett livstecken och vi räknar ut att han borde vara 40 minuter från växlingen. Och så till slut kommer Thufvan mot mål! Att träffa en så glad löpare i mål är värt hela resan. Han har gått ner sig i vatten till midjan, fått kramp och kämpat sig igenom 13 kilometer i halvmörker. ”Det var lite tuffare än sist” är omdömet. Men hua, hur ska det gå för Sofia!? Thufvans midjehöjd är hennes brösthöjd. Jag ber en stilla bön för att stegen ska ta henne över fast mark medan jag går för att hämta Mattias.

Det blir en kopp kaffe till på stående fot och så till en snabb växling. Inom tjugo minuter kommer Sofia springande i fållan! Vilken säker orienterare hon är! Finlands kärr bekommer henne tydligen eftersom hon uppenbarligen svävat över dem. Så är Mattias på banan och vi håller tummarna för att Mette ska hinna starta innan omstarten. Det kommer att bli på håret. Jag stannar kvar i målområdet för att se vinnarna i kaveln gå i mål medan Sofia går tillbaka. De syns som GPS-spår på storbildskärmen. Rakt på varenda kontroll går spåren, genom grönmarkerad skog och över kärr. Jag låter mig imponeras och hejjar bakom raden av pressfotografer vid målgången. Vi har ännu två löpare kvar. Ja, och var är de? Inte i tältet? Mette och Fredrik är och äter frukost när de får sina stämplingsbrickor. Vid halv nio går vi till växlingen. Arrangörerna bestämmer sig för att hålla växlingsfållan öppet fram till nio för att få in fler i mål och det gör att Mattias kommer att hinna in med tio minuters marginal. Mette slipper omstarten. Hittills har alla gjort superlopp, vilket är jätteroligt. Nu när det två sista löparna är iväg och Mattias är i mål kryper tröttheten på och jag larvar mig igenom en havregrynsgröt med sylt. Sedan hejjar vi fram Mette, som också gör ett superlopp, mot mål. Hon är det enda som mäktar med den tidigare så haussade supen i mål, det är tufft det. Nu är det bara Fredrik kvar och när han väl kommer är centrumklacken är på plats. Det går fort för Fredrik, men när han dyker upp måste han snopet nog ta ett varv till i barrskogen innan han laddar för träbron som leder in mot mål. Mössan sitter som ett litet utropstecken mitt på huvudet när han spurtar allt vad tygeln håller.

Så har alla har sprungit sina lopp. Snabbt har det gott och ingen saknas i skogen.
Då återstår hemfärden med buss och färja. Våra medpassagerare håller låda i bussen. Men centrum är supersega och sover sig igenom det mesta. Vid ett tillfälle får vi frågan om vi har styrelsmöte där vi sitter. Karin håller fanan högt genom att sjunga Jolene i kareoken och jag som fortfarande är helt speedad försöker få folk att köra limbo. Men segare centrummare får man leta efter. Eller är vi kanske för gamla (läs kloka) för att dansa dansgolv med upp-klädda-till-tänderna-tjugoåringar?

Framme i Stockholm släpper vi den rödglänsande centrumballongen. Den har gjort sitt och har hållit ett beskyddande öga på oss. Alla tolv centrummare (och desamma som åkte ut) kom tillbaka till Sverige. Sedan blir det gruppfoto innan alla dryper av. Det är måndag igen.